Det svenska Borgå stifts tillkomst (KÅ)
Det svenska Borgå stift kom till för ett sekel sedan. Stiftets grundande och senare skeden har behandlats i svenskspråkiga vetenskapliga verk och artiklar och i populärt hållna minnesartiklar.[i] Däremot har man på finskspråkigt vetenskapligt håll tangerat temat endast i ett fåtal verk och då mycket kortfattat.[ii] I dessa arbeten har man främst skildrat själva händelseförloppet, medan de bakomliggande faktorerna och idéströmningarna ägnats mindre uppmärksamhet. I den här artikeln har jag analyserat det svenska stiftets ovanliga och skiftesrika tillkomsthistoria utgående ifrån protokollen från prästmöten, kyrkomötet, statsrådet och riksdagen samt samtida artiklar i tidningspressen. Jag har sökt svar på inte bara på frågan hur stiftet kom till utan också försökt finna motiveringarna till varför man ville ha ett svenskspråkigt stift eller motsatte sig initiativet och på vilka grunder förslaget efter flera försök slutligen godkändes med en mycket knapp majoritet.
De tidigare skedena i Finlands kyrkans stiftsorganisation
Organiseringen av den kristna kyrkan i Finland i olika stift var i förhållande till andra delar av det svenska riket både svag och långsam. I slutet av medeltiden fanns det sju stift i det svenska riket, varav endast ett stift, Åbo stift grundat år 1276, i rikets östra del. Det andra stiftet tillkom först efter reformationen på Gustav Vasas initiativ år 1554, alltså nästan 300 år senare. Biskopssätet placerades i Viborg. Gustav Vasas åtgärd var inte ett uttryck för omsorg om kyrkans väl. Han ville snarare genom beslutet försvaga Mikael Agricolas ställning som enda biskop i rikets östra del. Att biskopssätet placerades i Viborg var ett resultat av hans medvetna strävan att förstärka rikets östra flank mot eventuella angrepp från Ryssland. Efter att Sverige förlorat rikets östra del i Stora nordiska kriget förflyttades biskopssätet från Viborg till Borgå år 1723.[iii]
Stiftsfrågan aktualiserades på nytt först när Sverige hade förlorat sin östra del år 1809 och den ryske kejsaren Alexander I efter erövringen förvandlat den till ett autonomt storfurstendöme. Som ett led i strävandena att fjärma Finland från Sverige tog han initiativet att upphöja biskopen i Åbo till ärkebiskop, ett förslag som biskopen Jacob Tengström accepterade när han i anslutning till reformationsjubileet 1817 ville stärka det kyrkliga livet i Finland genom att tillsätta en kommitté för att skapa en ny kyrkolag för Finland eftersom svenska kyrkans kyrkolag inte längre kunde användas efter regimskiftet. Tengström ville också skapa nya kyrkliga böcker i form av kyrkohandbok, kyrkliga förrättningar, katekes och psalmbok för att markera den lutherska kyrkans självständiga ställning i riket. Trots intensiva ansträngningar misslyckades han i sina försök. Också stiftsstrukturen med två stift bevarades, dock så att Finland nu hade både en ärkebiskop och en biskop. Orsaken var att man ville så långt som möjligt bevara lagstiftningen från den svenska tiden som ett skydd mot eventuella försök från Rysslands kejsare att likställa Finland med övriga områden det ryska imperiet.[iv]
Att ha endast två stift i Finland under samma tid då antalet stift i Sverige uppgick till tolv blev med tiden omöjligt med tanke på stiftens stora geografiska områden, befolkningstillväxten och svårigheterna att sköta det ökande antalet församlingar. När den politiska situationen förändrades under senare delen av 1800-talet fick den lutherska kyrkan två nya stift. Kuopio stift kunde inleda sitt arbete år 1851, men flyttades till Uleåborg år 1900 utan att namnet förändrades. Orsaken var att namnet angavs i riksdagsordningen som reglerade valet av medlemmar i prästståndet och den ville man inte ändra. Det andra stiftet grundades i Nyslott år 1897. Fennomanernas försök att flytta biskopssätet från Borgå tillbaka till Viborg misslyckades däremot.[v] Mot den här bakgrunden var det naturligt att det lutherska kyrkomötet, som inlett sin verksamhet år 1876, men som sammanträdde till en början endast vart tionde år, skulle uppmärksamma stiftsfrågan. Kyrkomötet bad år 1913 Hans Kejserliga Majestät inrätta två nya stift i Vasa eller Jyväskylä och i Kotka. När petitionen avgavs uppgick antalet stift i Sverige till 14. Då hade antalet medlemmar i de fyra stiften stigit från två till tre miljoner.[vi] Förslaget kunde dock inte verkställas på grund av det att det första världskriget utbröt, vilket försvårade ekonomin. Inom kyrkan inte kunde men inte heller komma överens om hur de nya stiftsgränserna skulle dras. Också kyrkans ställning i samhällslivet hade förändrats rätt drastiskt. Att kyrkan under sin ärkebiskop Gustaf Johanssons ledning gick in för en underkastelselinje när det gällde de ryska förryskningssträvandena väckte förbittring bland laglighetsförespråkarna. Övergången år 1906 till en enkammarlantdag med allmän och lika rösträtt försämrade prästerskapets möjligheter bevaka kyrkans och prästeståndets rättigheter och ställning. Arbetarrörelsen tillägnade sig en marxistisk livsåskådning och krävde skilsmässa mellan kyrka och stat och religionsundervisningens avskaffande. Liberalerna ville befria sig från kyrkans ”tvångströja” i form av obligatorisk kyrkotillhörighet och nattvardsgång före ingående av äktenskap. Också de framväxande frikyrkliga rörelserna ifrågasatte kyrkans läror och krävde religionsfrihet.[vii]
Med initiativet om två nya stiftet hoppades man inom kyrkan att man skulle kunna stärka strävandena att vända kyrkans utveckling i positiv riktning genom de möjligheter reformen erbjöd när det gällde att stärka församlingsmedvetenheten och verksamhetsformerna och att bemöta den offentliga kyrkokritiken. Det betonade särskilt det så kallade Lördagssällskapet. Också den kyrkliga tidningspressen, till vilken bland andra Kotimaa, Herättäjä och på svenskspråkigt håll Människovännen hörde, deltog i ansträngningarna att förbättra kyrkans situation genom att behandla kristliga, etiska och samhälleliga frågor på ett för kyrkan positivt sätt. Kotimaa publicerade år 1912 tre ledare med rubriken ”Kristikansan kokoomus” (Kyrkfolkets samling). I dem presenterade tidningen bland annat förslag från ungkyrkorörelsen i Sverige och från den danska småkyrkorörelsen på hur man kunde stärka folkkyrkotanken och församlingsarbetet.[viii]
På svenskspråkigt håll svarade man på den fennomanska rörelsens allt starkare aktiviteter genom att stärka det svenska samhälls- och kulturlivet och att grunda nya föreningar. På det politiska området bildades Svenska folkpartiet år 1906 och Svenska kulturfonden år 1908. Uppgiften var inte lätt eftersom den svenska befolkningen var delad på livsåskådningsområdet. Den liberala och radikala flygeln kallade, med Rolf Lagerborgs ord, kyrkan för ”ärkefienden”. Prometheusföreningen försökte under Edvard Westermarcks ledning sprida det religionskritiska tänkandet och avlägsna alla sådana lagar, där de medborgerliga rättigheterna begränsades på grund av religiösa uppfattningar. Å andra sidan var den svenska befolkningen speciellt i Österbotten präglad av väckelserörelserna och en stark religiositet. Där kände man sig främmande för och motsatte sig de nya liberala idéerna. Under det första världskriget förändrades det religiösa klimatet småningom också på svenskspråkigt håll och strävandena att stärka folkkyrkans och religionen ställning ökade.[ix]
Kyrkans tvåspråkighet försvagas
Prästerskapets sociala struktur förändrades i slutet på 1800-talet. De viktigaste kyrkliga tjänsterna var tidigare framför allt besatta av svensk- eller tvåspråkiga män från ståndsfamiljer. Nu kom prästerna allt oftare från finskspråkiga bondehemman på landsbygden, där väckelserörelserna hade en stark ställning och där kunskaperna i det svenska språket var bristfälliga. Prästerna började solidarisera sig med den finsksinnade nationalitetsrörelsen, vilket syntes klart under prästmötena. Redan under det enskilda prästmötet i Tammerfors år 1913 var programmet helt finskspråkigt med undantag för professor G.G. Rosenqvists föredrag, som var placerat sist. Det innebar att de flesta deltagarna redan hade avlägsnat sig från mötet. Samma sak upprepades på de följande prästmötena i Helsingfors 1915 och Sordavala 1916, fastän de svenskspråkiga prästerna beklagade saken offentligt och fastän ett betydande antal svenskspråkiga präster deltog i mötena. Det här ledde till att allt fler svenska präster uteblev från mötena.[x]
Situationen förändrades dramatiskt efter den ryska revolutionen i mars 1917. Inom kyrkan fruktade man att den röda revolutionen skulle ta makten också i Finland, vilket radikalt skulle förändra kyrkans juridiska och administrativa ställning. Rädslan förstärktes av att Tokois senat i snabb ordning utarbetade en ny religionsfrihetslag, i vilken den principiella utgångspunkten var en fullständig religionsfrihet, jämställdhet mellan religionssamfunden och sannolikt också skilsmässa mellan kyrka och stat. Vid medborgar- och arbetarmöten krävde man därtill religionsundervisningens avskaffande, överföring av kyrkans egendom till staten och kommunerna samt avsättande av en del präster. Inom kyrkan insåg man situationens allvar och inledde en målmedveten skriftlig upplysningskampanj och försökte påverka den allmänna opinionen genom en omfattande mötesverksamhet. På svenskspråkigt håll betonade särskilt Max von Bonsdorff att upplysningskampanjen också borde riktas till svenskspråkiga församlingar och sammanslutningar. I arbetet behövdes förutom prästernas också lekmännens insatser och därför var det viktigt att ordna allmänna kyrkodagar. Kommittén, som hade till uppgift att anordna tvåspråkiga kyrkodagar i Åbo beslöt dock att ordna dem enbart på finska med motiveringen att de svenskspråkiga inte var intresserade av saken. von Bonsdorff beklagade offentligt beslutet och Människovännen bad att programmet och inbjudan skulle publiceras också på svenska, men så skedde inte. Tidningen uppgav sig vara verkligt överraskad över beslutet, i synnerhet som kollekterna för de finskspråkiga kyrkodagarna uppbars också i de svenska församlingarna.[xi]
Den nonchalanta och till och med negativa inställningen till svenskspråkig verksamhet kom också till synes vid synodalmötet i Åbo i oktober 1917 trots att ärkestiftet hade 57 svenskspråkiga församlingar. Utöver de lagstadgade ärendena vid prästmötet hade prästerskapet på begäran sänt in 26 frågor för behandling, sex av dem på svenska. Det oaktat höll ärkebiskop Gustaf Johansson, som kunde svenska väl, sitt inledande anförande enbart på finska. I sitt tal medgav han att den svenskspråkiga verksamheten i stiftet hade uppmärksammats mindre, men hoppades att de svenskspråkiga i alla fall skulle delta i den kollekt som skulle uppbäras, fastän medlen skulle gå till en översättning av Martin Luthers skrifter till finska. Eftersom också kyrkodagarna skulle ordnas enbart på finska uttryckte han en förhoppning om att de följande kyrkodagarna skulle ordnas för de svenskspråkiga på svenska. Något förslag om detta gjorde han dock inte. I Människovännen klagade man över att de svenska församlingarna gång efter annan förbigicks i för kyrkan centrala frågor.[xii]
De kyrkliga samlingssträvandena på svenskspråkigt håll förstärks
De ledande svenskspråkiga prästerna samlades under det politiskt oroliga året 1917 ett flertal gånger till inofficiella diskussionstillfällen om kyrkans ställning och utmaningar. I mars 1917 samlades kyrkoherde E.B. Holmsten, pastor Edvin Wirén och teologie studerande Rafael Gyllenberg i religionsläraren G.O. Rosenqvists hem för samtal om Sveriges ungkyrkliga rörelse och om hur man i Finland upplevde det svenskspråkiga kyrkliga livet. De svenskspråkiga var uppdelade på två olika stift och saknade administrativa organ, där de skulle ha kunnat överlägga i sådana kyrkliga frågor som var av ett speciellt intresse för den svenskspråkiga minoriteten. Under samtalet fällde Gyllenberg kommentaren: ”Vi behöver ett svenskspråkigt stift” utan att det ledde till mera konkreta åtgärder.[xiii]
Behovet av en svensk kyrklig samling förstärktes när de svenskspråkiga förbigicks vid prästmöten och planeringen av de kommande kyrkodagarna. Vid prästmötet i Åbo samlades de svenskspråkiga prästerna för att inofficiellt diskutera hur man kunde effektivera de svenska församlingarnas samarbete och verksamhet. von Bonsdorff föreslog att de borde tillsätta en kommitté, vars uppgift skulle vara att ordna ett enskilt svenskspråkigt prästmöte. I samtalet underströk deltagarna att syftet inte var att splittra kyrkan utan att söka konkreta sätt genom vilka man kunde uppliva och stärka det svenskspråkiga församlingslivet, något som man redan gjort på finskspråkigt håll. von Bonsdorff kom att fungera som kommitténs ordförande. Han beslöt att publicera en notis om det kommande prästmötet och bad om de finskspråkiga prästernas förståelse och förbön för initiativet, så att det kunde bli till välsignelse för hela Finlands kyrka.[xiv] I det här sammanhanget nämndes ingenting om planerna på ett svenskt stift, vilket visar att tanken inte ännu var allmänt omfattad.
Senhösten 1917 blev intensiv på grund av riksdagsvalet, storstrejken och de växande inrepolitiska motsättningarna. Prästmötena ordnades i oktober, men de allmänna kyrkodagarna såg man sig tvungen att flytta från november till januari. Förändringen gjorde det möjligt att på nytt pröva kyrkodagarnas språkfråga. Max von Bonsdorff kallade i december 1917 medlemmarna i den svenska prästmöteskommittén och en del andra ledande svenska präster till en inofficiell rådplägning. Under mötet slog man fast att det var för sent att försöka ordna svenska kyrkodagar tillsammans med de finskspråkiga. Däremot var det viktigt att den tillsatta svenska prästmöteskommitténs medlemmar deltog i de finskspråkiga kyrkodagarna. Så skedde också. Mötet beslöt också att tillsätta en ny kommitté med tolv medlemmar för planeringen av svenska kyrkodagar. G.O. Rosenqvist, som hade många kontakter till den ungkyrkliga rörelsen i Sverige, blev utsedd till sekreterare och till den som skulle verkställa de beslut som kommittén fattade. von Bonsdorff, som deltog i de finska kyrkodagarna, redogjorde utförligt för dem i Människovännen. Samtidigt informerade han också om planerna att ordna ett enskilt svenskt prästmöte och svenska kyrkodagar under år 1918.[xv] Det är intressant att notera hur målmedvetet von Bonsdorff gick in för att undanröja alla misstankar på splittring i kyrkan och bland prästerna.
Förslaget att grunda ett svenskspråkigt stift
Kommittéernas planer konkretiserades när det första svenska prästmötet ordnades i Åbo den 20–22 augusti 1918 och de första svenska kyrkodagarna i Helsingfors den 24–29 september. Det här var första gången som de svenskspråkiga prästerna från främst Åbo ärkestift och Borgå stift kunde komma samman och diskutera angelägna frågor på svenska och utmaningar som speciellt gällde det svenska andliga arbetet. Det visade sig att både programmen och de konkreta resultaten från prästmötena och kyrkodagarna på finsk- och svenskspråkigt håll var påfallande samstämmiga. De viktiga frågorna gällde hur man kunde stärka folkkyrkan och den kristna trons ställning såväl hos folket som på individplanet, väcka församlingsmedvetenheten och främja lekmännens ställning och församlingarnas verksamhet. Dessutom kom man fram till att det på både finsk- och svenskspråkigt håll var nödvändigt att grunda ett centralorgan, vars uppgifter skulle vara att fungera som en förenande länk mellan församlingarna och att förverkliga det ungkyrkliga programmet. Så grundades Suomen Kirkon Seurakuntatyön Keskusliitto (Centralförbundet för Finlands kyrkas församlingsarbete) och Centralkommittén för svenskt församlingsarbete i Finland, senare Förbundet för svenskt församlingsarbete i Finland. På de svenska kyrkodagarna diskuterades en rad konkreta frågor såsom ett organ för det kyrkliga ungdomsarbetet (Förbundet Kyrkans Ungdom 1920), en svensk kyrklig tidning (Församlingsbladet 1922), en svensk kyrklig årsbok (Svenskt kyrkoliv i Finland 1923) och svensk prästutbildning (Teologiska fakulteten vid Åbo Akademi 1924).[xvi]
Den mest angelägna frågan på svenskspråkigt håll på både prästmötet och kyrkodagarna gällde möjligheterna att grunda ett svenskt stift. På prästmötet aktualiserades den av kontraktsprosten Julius Lindberg från Pedersöre. Han underströk att de svenskspråkiga behövde ett starkare förenande band än ett centralorgan för det svenska församlingsarbetet. Vi måste få, betonade han, ett eget stift med en egen biskop och ett eget domkapitel, där vi kan besluta om våra egna angelägenheter. Just nu när vårt land har fått sin självständighet, bör denna tanke lyftas fram och realiseras.[xvii] Det var alltså först på det här mötet som frågan om ett svenskt stift togs upp till en allvarlig och offentlig dryftning.
Lindberg hade redan tidigare försökt få frågan på både prästmötets och kyrkodagarnas program, men misslyckats. När den planerade centralkommittén inte fick en tillräckligt stark ställning i relation till församlingar och föreningar måste de svenskspråkiga enligt hans uppfattning ta ett steg till. Ett eget stift kunde vara en helhetslösning, där hela det svenska kristliga församlingsarbetet kunde konkretiseras och effektiveras. Det kunde leda till en rättvis uppdelning av församlingsarbetet mellan finsk- och svenskspråkiga präster. Under diskussionen som följde på Lindbergs anförande betonade många präster att förslaget innehöll många problem, inte minst i de tvåspråkiga församlingarna. von Bonsdorff föreslog att de kunde lösas åtminstone delvis genom församlingsdelningar. Eftersom förslaget var nytt, överlämnades frågan för fortsatt beredning tillsammans med andra frågor som aktualiserats på kyrkodagarna till den nya centralkommitté som skulle grundas.[xviii]
Till de svenska kyrkodagarna i september 1918 samlades 500 deltagare från hela det svenskspråkiga området i landet. Beslutet att grunda ett centralorgan togs utan någon egentlig diskussion. Frågan om att eventuellt grunda ett svenskspråkigt stift inleddes efter Edvin Wiréns utförliga inledning. Wirén hade verkat som präst i Nyland och blev senare vald till ledare för Diakonissanstalten. Han betonade i sitt anförande att förslaget om ett svenskt stift inte var ett utslag av politiska självstyresträvanden eller av ett behov att isolera sig, utan utgick ifrån praktiska behov och ett behov av arbetsfördelning. När man utgående ifrån 1913 års kyrkomötes beslut planerade för en ny stiftsindelning var det naturligt att de svenska församlingarna skulle samlas till ett eget stift såsom man på olika håll i det svenska Finlands landskapsmöten hade önskat. Tvåspråkiga församlingar kunde delas och församlingsgränserna förändras så att små minoriteter överfördes till församlingar där deras språk var i majoritetsställning. De svenska kyrkomötesombuden borde vid nästa kyrkomöte göra ett förslag om grundandet av ett svenskspråkigt stift. Förslaget togs varmt emot och deltagarna kunde konstatera att varje svenskt hjärta förenade sig om det.[xix] Intressant nog hänvisade ingen till de tidigare negativa besluten i de enspråkiga präst- och kyrkodagsmötena, fastän de klart inverkade på de svenskspråkigas val av väg framåt.
Stiftsfrågan blir föremål för behandling i kyrkomötet
Kyrkomötets samlades i oktober 1918 och i det deltog omkring 80 ombud. Redan därförinnan hade stiftsfrågan varit föremål för en livlig behandling i både den finsk- och svenskspråkiga tidningspressen. Signaturen ”lekman” underströk i sin artikel i Dagens Press frågans politiska karaktär som ett uttryck för de svenska samlingssträvandena, något som de finsksinnade prästerna motsatte sig. Hufvudstadsbladet betonade för sin del det nya stiftets religiösa betydelse när det gällde att stärka det svenskspråkigas andliga liv och församlingarnas strävanden att intensifiera sin verksamhet. Kotimaa publicerade däremot en kritisk artikel, i vilken tidningen varnade för initiativet politiska karaktär och uttryckte en förhoppning om att ledande prästombud skulle avlägsna de politiska argumenten. Man kunde inte förorda ett nytt stift med politiska motiveringar. Åbo Underrättelser underströk i sin ledare med hänvisning till Edvin Wiréns anförande på kyrkodagarna att initiativet inte hade politiska mål, utan var framsprunget ur praktiska behov och en strävan att stärka det andliga livet på svenskspråkigt håll. Wirén hade också betonat att hela den svenskspråkiga befolkningen stod bakom initiativet.[xx]
Det är uppenbart att den livliga debatten rörande det svenska kyrkfolkets önskemål om ett eget stift fick kyrkomötets ledning och övriga ombud att under mötet beakta det svenska språkets ställning. Ärkebiskop Gustaf Johansson höll nu sitt inledningsanförande på både finska och svenska. Då kyrkans verksamhetsberättelse fanns utgiven endast på finska framsköts ärendets behandling tills man fått en svenskspråkig översättning. Petitionen om ett svenskspråkigt stift underskrevs av tio ombud: kyrkoherde Gustaf Storgårds, kyrkoherde Julius Lindberg, seminarierektorn F.W. Sundvall, folkskolinspektören A.L. Biskop, hovrättsrådet Gösta Stenbäck, professor K.A. Moring, hovrättsrådet Fredrik Stenström, professor I.A. Heikel, seminarielektorn Emil Sonck och folkhögskolföreståndaren Theodor Bertell. Förste undertecknaren Storgårds presenterade petitionen. Han konstaterade inledningsvis, att kyrkans verksamhetsberättelse för åren 1913–1917 visade klart att antalet stift borde ökas, såsom föregående kyrkomöte hade beslutat. På svenskspråkigt håll hade det andliga arbetet blivit klart livligare. I initiativet strävade man inte till separation eller isolering. Kyrkan skulle också i framtiden vara ”en och hel”. Han underströk att bakom petitionen inte låg politiska utan enbart praktiska orsaker. Det var fråga om en nödvändig arbetsfördelning och om att båda språkgruppernas andliga behov skulle tillgodoses jämbördigt och på bästa tänkbara sätt. Den svenskspråkiga befolkningen utgjorde en sjundedel av landets befolkning. Det var därför naturligt att ett av sex stift skulle vara svenskspråkigt. En dylik uppdelning skulle innebära en betydande förminskning av de största stiften och en jämnare arbetsfördelning mellan domkapitlen och en stor del av prästerskapet. Det kunde öka deras intresse för arbetet när de kunde utföra det på det egna språket. Misshälligheter mellan språkgrupperna kunde avlägsnas eller minskas. Där det fanns betydande språkliga minoriteter inom en församling kunde den delas på språklig eller territoriell grund. Där det fanns språkliga minoriteter kvar trots delningar skulle prästerna givetvis också i fortsättningen ta ansvar för deras andliga vård. Med tanke på en dylik reforms uppenbara fördelningar anhöll petitionärerna om
att Kyrkomötet i stöd av § 17 K.L. ville till Regeringen ingå med hemställan om landets indelning i sex stift, av vilka ett skulle vara svenskt.[xxi]
I den livliga remissdebatten argumenterade man både för och emot petitionen.
Försäkringsinspektören A. Jaskari motsatte sig skarpt initiativet med motiveringen att det hotade att splittra folket i stället för att förena det, något som man sett på Åland och i Åbo när det svenska universitetet upprättades där. Han gick så långt att han föreslog att man utan utskottsbehandling skulle avvisa det, vilket stred emot gängse praxis. Hans förslag avvisades i omröstningen den 5 oktober och väckte skarpa reaktioner i den svenska tidningspressen.[xxii]
Det längsta anförandet för petitionen hölls av Julius Lindberg. Han påvisade att de svenskspråkigas ställning hade försämrats klart under den senaste tiden. Kyrkodagarna ordnades enbart på finska och i assessorsvalen till domkapitlen hade de svenskspråkiga svårigheter att få sina kandidater valda. Om denna praxis fortsatte innebar den en fara för kyrkans enhet. De svenskspråkiga hade möjligheter att avlöna sina egna präster, välja sin biskop och sitt domkapitel och bilda en evangelisk frikyrka. Antagligen väckte hans skarpa anförande rörande möjligheten att skapa en egen frikyrka reaktioner också bland de svenska ombuden eftersom han i ett senare anförande fann anledning att understryka att han inte förordade en delning av kyrkan.[xxiii]
De övriga svenska ombuden uttryckte sig betydligt försonligare. De underströk att församlingsdelningar på språklig grund hade gett goda resultat i till exempel Helsingfors och intrycket från de enspråkiga kyrkodagarna var uppmuntrande. S:t Karins församlings kyrkoherde Konrad Ahlman förenade sig om bedömningen och konstaterade i sitt finskspråkiga anförande att hans uppfattningar om petitionen hade blivit mer positiva efter att han varit ordförande för prästmötet och deltagit i de svenskspråkigas kyrkodagarnas program. De som var kritiska till petitionen hävdade att ett nytt stift kunde skapa murar mellan språkgrupperna och förorsaka splittring i församlingarna och kyrkan. Det kyrkliga uppvaknandet på svenskspråkigt håll hälsades med glädje. Däremot saknade man förståelse för att man på svenskt håll ville skapa administrativa ramar för sin verksamhet. Man ansåg att det var onödigt eftersom det inte löste problemen som fanns i de tvåspråkiga församlingarna och för att de svenskspråkiga inom kort skulle sammansmälta med den finska majoriteten.[xxiv]
När petitionen remitterades till allmänna beredningsutskottet framgick det klart att majoriteten av medlemmarna ansåg att initiativet inte borde föranleda åtgärder. Fastän de svenska samlingssträvandena ur kyrkans synvinkel var positiva kunde man enligt utskottets uppfattning inte påvisa, att tvåspråkiga stift skulle ha visat sig vara problematiska. Däremot skulle grundandet av ett svenskspråkigt stift innebära en splittring, nya finskspråkiga minoriteter skulle bildas inom stiften och det fanns inte heller ekonomiska förutsättningar att förverkliga initiativet. En möjlighet att gå vidare var att den ena assessorn i tvåspråkiga stift kunde representera den svenskspråkiga minoriteten eller att man kunde välja särskilda vicebiskopar för de stora tvåspråkiga stiften. Dessa alternativ var dock inte utredda och kunde därför inte behandlas. Utskottet konstaterade också att tidpunkten för ett genomförande av en stiftsdelning inte var lämplig eftersom regeringen meddelat att man av ekonomiska orsaker inte kunde ta upp frågan om en delning av landet i sex stift. Utskottet ställde sig negativt till initiativet och föreslog därtill en kläm som enligt vilken det inte var möjligt att grunda eller dela stift enbart på språklig grund. I en reservation av Gustaf Storgårds och A.L. Biskop föreslog de att petitionen skulle godkännas. De hänvisade bland annat till att man hade goda erfarenheter av församlingsdelningar i Helsingfors på bland annat språklig grund.[xxv]
Allmänna beredningsutskottets betänkande upptogs till behandling i plenum den 17 oktober och väckte en livlig debatt. Professor I.A. Heikel höll ett längre anförande, i vilket han vädjade om att kyrkomötet inte skulle förkasta initiativet eftersom det inte bara låg i de svenskspråkigas intresse utan gagnade hela kyrkan och kunde förstärka kärleken till kyrkan och solidariteten med den. Historien lärde att det var viktigt att ge minoriteter tillräcklig rörelsefrihet och självstyrelse.
Upprättandet av ett svenskt biskopsstift innebär ej något särgående i principiellt avseende. Komma vi ej att som förr ha samma dop, samma tro, samma former för gudstjänsten, samma kyrkliga lagstiftning och gemensam kyrkorepresentation? Det är endast inom jämförelsevis trånga gränser en särskild förvaltning komme att upprättas; för vissa gemensamma intressens bevakande komme de svensktalande att verka inom sitt eget område. En starkare och närmare förbindelse mellan församlingarna och stiftsstyrelsen, mellan församlingslärarne och församlingsmedlemmarna eftersträvas än den som under nuvarande förhållanden kan vinnas.
Heikel underströk också att församlingsdelningarna kunde trygga minoriteternas ställning både i de finsk- och svenskspråkiga församlingarna. Han avslutade sitt anförande med att ”vördsamt och enträget” be att kyrkomötet måtte vända sig till landets regering med en hemställan om
att Regeringen, när det finner det möjligt att tillmötesgå Kyrkomötets tidigare anhållan om landets indelning i sex stift, ville taga under omprövning, huruvida ett av dessa stift kunde bli svenskspråkigt.[xxvi]
De följande talarna understödde varmt Heikels modifierade förslag till beslut. Till dem hörde förutom Storgårds och Lindberg också kontraktsprosten I.A. Björklund, biskoparna O.I. Colliander från Nyslotts stift och Jaakko Gummerus från Borgå tvåspråkiga stift samt Finska missionssällskapets direktör O.W. Aarnisalo. De representerade alla personer som var väl förtrogna med de problem som tvåspråkigheten medförde. Däremot vann beredningsutskottets förslag understöd av bland andra professor K. Krohn och biskop J.R. Koskimies från Kuopio stift. I den avgörande omröstningen fick utskottets förslag 45 röster och Heikels motförslag 38 röster. Beslutet innebar inte bara att förslaget om ett svenskt stift förkastades utan också att kyrkomötet slog fast att stiftsindelningar inte kunde göras på språklig grund.[xxvii]
Politiska beslutsfattare tar över ansvaret för frågan
Det följande lagstadgade kyrkomötet skulle hållas först år 1923. Så långt kunde avgörandet enligt de svenskspråkiga inte skjutas fram utan risk för att hela frågan skulle förlora sin aktualitet. När motståndarna på finskspråkigt kyrkligt håll varnade för att man på svenskspråkigt håll skulle ”politisera” frågan bortsåg man ifrån att det avgörande beslutet i sista hand tillkom regeringen och riksdagen, eftersom det var de som måste fatta beslutet att bevilja medel för nya stift. Vid riksdagen i Västerås hade Gustav Vasa drivit igenom beslutet att kyrkans ”överflödiga” egendom skulle övertas av staten, biskoparnas slott rivas ner och domkapitlens egendom beslagtas. I stället lovade kungen att för all framtid stå för domkapitlens utgifter.[xxviii] Biskoparna var därmed statstjänstemän och domkapitlen statliga ämbetsverk. Kyrkomötet kunde därmed endast ”vördsamt och enträget”, som Heikel formulerade sig, anhålla om medel för nya stift. Därmed fick de poliska partierna och i det här fallet inte minst svenska folkpartiet en viktig roll när det gällde att föra den ur svensk synvinkel viktiga frågan vidare enligt en snabbare tidtabell.
Svenska folkpartiet (SFP) aktiverade sig omedelbart efter kyrkomötets negativa beslut i stiftsfrågan. Det blev snabbt klart att varken partiets centralstyrelse eller de svenska lantdagsmännen var beredda att driva frågan som ett självständigt ärende. I stället knöt man den samman övriga självstyrelseärenden som var aktuella gällande bland annat svenska län och svenska landskap. Vid SFP:s partidag i Vasa i oktober 1918 fastslog partiet sina krav i fyra punkter, bland vilka två gällde skapandet av ett svenskt stift och tryggandet av finlandssvenskheten i militärväsendet. Dessa krav borde beaktas för att man skulle undvika en vidareutveckling av ett särgående i landet, vilket skulle vara ödesdigert för landet. Partistyrelsen fick i uppdrag att vidta alla på partiet ankommande åtgärder när det gällde inrättandet av ett finlandssvenskt biskopsstift.[xxix]
Svenska folkpartiet beslöt också att år 1919 grunda föreningen Svenska Finlands Folkting med uppgift att trygga den svenska befolkningens framtid i landet och främja dess intressen. I det här skedet deltog närmast medlemmar i partiet, men senare anslöt sig också medlemmar från andra partier i relation till hur stort stöd deras kandidater fick i riksdagsvalen. Vid det första folktingsmötet under grundlagningsåret behandlades åtta initiativ, bland vilka ett gällde grundandet av ett svenskspråkigt stift. Initiativet behandlades i kyrko- och skolutskottet, som konstaterade att regeringen redan fattat ett sådant beslut eftersom medel för stiftet fanns i regeringens budgetförslag. Det gällde nu att se till att beslutet kunde realiseras. När frågan kom till behandling i plenum handlade debatten framför allt om placeringsorten för det nya stiftet. Efter en livlig diskussion och omröstning kom folktinget fram till att Borgå kunde bli stiftsstad till en början, men att man så snart som möjligt kunde flytta biskopssätet till Vasa. Motiveringen till beslutet var att man befarade att Borgå med tiden kunde bli finskspråkigt och att Borgå antagligen också i framtiden skulle vara en stiftsstad för det finskspråkiga stiftet. Vasa låg däremot i den mest sammanhängande svenskbygden i landet och var därmed en lämpligare lokalitetsort. Folktinget beslöt den 28 maj 1919 att be om att regeringen skulle anhålla om ”grundandet av ett svenskt stift i enlighet med tidigare bekantgjorde planer”. I skrivelsen uttalade man sitt stöd för Vasa som stiftsstad. [xxx] På det här sättet försökte man få ett bredare stöd över partigränserna för tanken.
Folktinget fick ett starkt stöd för sina strävanden när regeringen drev igenom sitt förslag till en ny regeringsform för Finland år 1919. I grundlagen slogs det fast (§ 14) att landets nationalspråk är finska och svenska och att staten borde se till att båda språkgrupperna fick sina kulturella och samhälleliga behov tillgodosedda ”enligt lika grunder”. När man omorganiserade förvaltningsområdena (§ 50) var det viktigt att områdena, där förhållandena det medgav, blev enspråkiga, eller att minoriteter med ett annat språk blev så små som möjligt.[xxxi]
Stiftsfrågan behandlas i riksdagen
Kyrkomötets petition från år 1913 gällande två nya stift hade inte avancerat på grund av statsfinansernas svaga ställning under världskriget och de politiska motsättningarna inom landet, vilka utmynnade i inbördeskriget 1918. Staten kunde också hänvisa till att det fanns oklarheter om hur gränserna mellan de gamla och nya stiften skulle dras. Situationen blev en annan hösten 1919, då statsminister Lauri Ingmans regering utarbetade statsbudgeten för år 1920. Regeringen beslöt på ecklesiastik- och undervisningsminister Mikael Soininens förslag att anslå 150 000 mark för grundandet av två nya stift.[xxxii] Båda ministrarna var söner till kyrkoherdar, vilket innebar att de kände från barndomen till de kyrkliga frågorna väl. Ingman var prästvigd, teologie doktor och professor i praktisk teologi från år 1916. Han hade varit kyrkomötesombud i kyrkomötet 1913, som fattade beslutet att anhålla om två nya stift för den lutherska kyrkan och spelade en central roll vid utformningen av Finlands nya grundlag 1919.[xxxiii] Soininen var överdirektör för skolstyrelsen och professor i pedagogik. Han hade varit kyrkomötesombud vid kyrkomötet 1918. Vid riksdagens behandling av budgetförslaget hänvisade Soininen till den nya regeringsformen och underströk behovet av att få till stånd språkligt enhetliga förvaltningsområden. Han betonade också att han ansåg att stiftsreformen var brådskande. Genom den kunde man främja språkfreden och i relation till detta var det föreslagna anslaget inte speciellt stort.[xxxiv] an HanHan
Under den livliga debatten gick åsikterna i skarpt olika riktningar. Samlingspartiets och svenska folkpartiets företrädare förespråkade beviljandet av anslaget. S.W. Roos (SFP) konstaterade att initiativet kommit till på grund av praktiska behov. De nya stiften behövdes och det var nödvändigt att förverkliga en arbetsfördelning på det kyrkliga området. De båda språkgruppernas behov borde tillgodoses på bästa tänkbara sätt. För den svenskspråkiga befolkningen var det svenska stiftet en hjärtesak, som man inte kunde avstå ifrån.[xxxv] Av de finskspråkiga riksdagsledamöterna talade förutom Soininen också teologie doktor Erkki Kaila och prosten Wilhelmi Malmivaara för beviljande av anslag. Socialdemokraterna motsatte sig bestämt beviljandet av anslaget. Det var nödvändigt att förverkliga skilsmässan mellan kyrka och stat och därför borde de strikta anslagen riktas till helt andra behov än till kyrkan. Om det var nödvändigt att tillgodose de svenska kyrkliga behoven, var det möjligt att förvandla ett av de existerande stiften till ett svenskspråkigt.[xxxvi] Också agrarerna motsatte sig beviljandet av anslaget både av ekonomiska och språkliga orsaker. I ett försök att visa förståelse för de svenska kyrkliga behoven föreslog en del av samlingspartiets och svenska folkpartiets riksdagsmän att man kunde bevilja ett anslag för bara ett stift och i så fall för det svenskspråkiga.[xxxvii]
Statsutskottet ställde sig negativt till det föreslagna anslaget för de två stiften. Det motiverade avslaget med att frågan inte var så brådskande att anslaget måste intas i budgeten för år 1920. Det ekonomiska läget var ansträngt och man måste noga överväga varje anslag. I en reservation omfattade SFP:s representanter Agust Ramsay och Ragnar Furuhjelm regeringens förslag och föreslog att regeringens budgetförslag skulle återinföras i budgetförslaget. De betonade att olika parter hade ansett det vara önskvärt och nödvändigt att beslutet fattades så snabbt som möjligt. Det var fråga om ett livsvillkor för den svenska befolkningen.[xxxviii] I den avgörande omröstningen i plenum segrade statsutskottets förslag över regeringens förslag med rösterna 106 mot 76.[xxxix]
Regeringen återkom till frågan i sitt budgetförslag för år 1921 och föreslog på nytt ett anslag på 180 000 mark, denna gång för grundandet av ett nytt finskspråkigt och ett i huvudsak svenskspråkigt stift. Denna gång innehade Rafael Erich, som var professor och expert på statsförfattningsfrågor, statsministerposten och Lauri Ingman var ecklesiastik- och undervisningsminister. Erich hade varit ombud i kyrkomötet 1913. Tidigare statsministern Ingman, som hade en stark ställning i regeringen, frågade i sin presentation av anslaget till de två stiften om det var möjligt att sköta den kyrkliga förvaltningen på ett acceptabelt sätt med endast fyra stift. Enligt hans uppfattning var det inte möjligt. Därtill var det regeringens uppgift att främja samförstånd och försoning mellan språkgrupperna, vilket var viktigt ur både inrikespolitisk och religiös synvinkel. Alla borde ha möjlighet att be till Gud på sina respektiva språk. De finskspråkigas ställning skulle på grund av grundandet av ett svenskt stift på intet sätt hotas.[xl]
I remissdebatten understödde svenska folkpartiets och samlingspartiets riksdagsmän regeringens förslag. SFP:s riksdagsmän S.W. Roos, K.V. Åkerblom, G.E. Helenelund och J. Broända hänvisade bland annat till regeringsformen och konstaterade, att de svenskspråkiga ovillkorligen behövde ett eget stift. Ur statens synvinkel var det en uppenbar fördel om denna konflikt avlägsnades och en svenskspråkig förvaltningsstruktur åstadkoms. Också agraren F.J. Kärki understödde förslaget om ett svenskt stift. De existerande stiften var så vidsträckta att biskoparna inte kunde sköta sin själavårdsuppgift och de lagstadgade visitationerna inte förrättas. Socialdemokraterna motsatte sig på nytt anslaget till de nya stiften. I stället borde skilsmässan mellan stat och kyrka förverkligas och inga nya anslag till kyrkan införas. Om skötseln av frågan i alla fall krävde åtgärder kunde man göra ett av de finska stiften svenskspråkigt. Också agrarernas riksdagsman M. Piitulainen understödde förslaget. I statsutskottet förkastades på nytt förslaget om ett anslag, till vilket Ramsay och Furuhjelm inlade sin reservation. I riksdagens budgetomröstningar segrade statsutskottets förslag med rösterna 107 mot 74. Regeringens beslut innebar också att stiftens antal inte skulle utökas och att ett av stiften skulle kunna ändras till ett tvåspråkigt[xli]. Sålunda segrade socialdemokraternas uppfattning trots att den stred emot grundlagens stadganden.
I det här skedet förändrades Kotimaa-tidningens tveksamma och direkt negativa uppfattning när det gällde behovet av ett svenskt stift i positiv riktning. Kåsören ”Seppä” (Smeden) eller Verneri Louhivuori, som fungerade som tidningens redaktionssekreterare, frågade i sin rubrik: Aiotaanko ruotsalainen hiippakuntahanke tuhota? (Vill man tillintetgöra det svenska stiftsinitiativet?). Trots att regeringen i två på varandra följande år föreslagit ett anslag för stiftsinitiativet hade statsutskottet avlägsnat det. Det har var enligt kåsören ett olämpligt ”krånglande”, i synnerhet om också riksdagen omfattade regeringens budgetförslag. De svenskspråkiga hade lugnat sig och väntade tålmodigt på att det för dem viktiga initiativet skulle realiseras. En positiv inställning skulle föra med sig välsignelse, inte bara för den svenskspråkiga befolkningen utan också för hela kyrkan. Om statsfinanserna var så här ansträngda kunde man enligt Seppä ersätta stiftsanslaget om inte på annat sätt så med beloppet för danskonstnärernas utlandsstipendier.[xlii] Det här till och med ironiska ställningstagandet väckte inget positivt gensvar i den finska pressen.
Till det följande årets statsbudget för år 1922 föreslog statsminister J.H. Vennolas regering medel till endast ett nytt stift som skulle vara huvudsakligen svenskspråkigt. Anslaget hade minskats till 90 000 mk med motiveringen att arbetet skulle inledas först från början av juni månad. Här frångick man uttryckligen kyrkomötets uttalade önskan inte bara om två stift utan också när det gällde klämmen att stift inte kunde inrättas på språklig grund. Filosofie magister Niilo Liakka, som representerade agrarerna och hade goda relationer till den svenskspråkiga och till Skandinavien i övrigt, motiverade i egenskap av ecklesiastik- och undervisningsminister regeringens förslag. Han konstaterade att om den tidigare riksdagens beslut att ett av de existerande stiften borde förvandlas till ett svenskspråkigt, skulle det kyrkliga arbetet i de övriga stiften bli avsevärt svårare. Därför måste man grunda ett nytt femte stift för de svenskspråkiga. De hade rätt att önska ett eget stift för att kunna sköta sina egna kyrkliga ärenden. I remissdebatten understödde de svenskspråkiga inklusive den svenskspråkiga vänstern regeringens förslag. S.W. Roos (SFP) anmärkte dock att framställningen inte motsvarade kyrkomötets beslut år 1913. Socialdemokraterna godkände inte heller denna gång regeringens förslag, utan påminde om de två tidigare riksdagarnas diskussioner och beslut. Statsutskottet vidhöll sin tidigare linje och förkastade förslaget om ett anslag. Också den här gången reserverade sig Ramsay och Furujelm mot beslutet och föreslog att regeringens förslag skulle godkännas. Vid den avgörande behandlingen i riksdagen segrade statsutskottets förslag med rösterna 97 mot 79. De svenska riksdagsledamöterna RafaelColliander och Ernst Estlander uttryckte efter omröstningen sin förvåning över att man på finskspråkigt håll till och med gick emot sin egen regering när det gällde ett svenskt anslag.[xliii]
A.K. Cajanus tjänstemannaregering, som verkade endast under perioden 2.6.–14.11.1922, föreslog för fjärde gången ett anslag i budgeten för år 1923 i huvudsak för ett svenskspråkigt stift. Föredragande i riksdagen var skogsstyrelsens överdirektör Yrjö Loimaranta, som fungerade som ecklesiastik- och undervisningsminister. En tjänstemannaregering hade knappast någon annan möjlighet än att följa de tidigare regeringarnas exempel och föreslå ett anslag i statsbudgeten för år 1923 på 179 000 mk för ett i huvudsak svenskspråkigt stift för ett halvt år. Socialdemokraterna fortsatte sin linje och föreslog på K.J. Harvalas initiativ att anslaget skulle strykas. Karls Henrik Wiik (SDP) konstaterade dock att han kunde stöda förslaget även om syftet var honom ”likgiltigt”. Han ville inte ge svenska partiet ett så här starkt agitationsmedel med tanke på kommande val. Som svenskspråkig kunde han inte motsätta sig ett förslag som hade väckt ”mass-suggestion” inom den svenskspråkiga befolkningen. Under statsutskottets behandling av budgeten ströks anslaget i första läsningen, men återtogs i andra behandlingen. Vid budgetbehandlingen av statsutskottets betänkande segrade statsutskottets positiva linje mot Harvalas förslag om avslag med rösterna 90 mot 86. Beslutet fattades den 11 december 1922 klockan 23.[xliv] Intressant nog använde sig SFP:s riksdagsmän inte av ordet en enda gång under omröstningen. Med beslutet ville de undvika att frågan i det avslutande skedet skulle ges en språkpolitisk prägel.
Riksdagens beslut om medel för det huvudsakligen svenska stiftet väckte enligt Hufvudstadsbladet ”en våg av tillfredsställelse och glädje genom våra svenska församlingar”. När det svenska kyrkfolkets ”käraste önskningar” gått i uppfyllelse stärkte det hoppet om folkkyrkans förmåga att tillfredsställa församlingslivets behov. Vasabladet noterade att beslutet var ett tecken på det religiösa livets nyvaknande och väckelse. Motståndet mot både det svenska språket och religionen bland beslutsfattarna hade försvagats. Att också Karl Henrik Wiik förmådde sig att stöda initiativet var ett uttryck för att ”förblindelsen av svenskfientlighet och religionshat” som Vasabladet formulerade sig höll på att ebba ut. Också i de andra svenska tidningarna togs beslutet emot med tillförsikt. Det svenska församlingsarbetet hade fått en hörnsten, som man kunde bygga sin framtid på. Beslutet var betydelsefullt, inte bara för det kommande stiftet utan också för hela den svenskspråkiga befolkningen.[xlv]
Det nya stiftet utformas
Diskussionen om det nya stiftets lokalisering blev livlig genast efter det att beslutet om dess grundande fattats. Stiftets lokalisering behandlades på svenska prästmöten i Helsingfors i december 1922 och i februari 1923.Vid det första mötet stannade man för Borgå, även om också Åbo vann understöd. Vid det följande mötet stannade man för att föra fram tre orter, nämligen Borgå, Vasa och Åbo och låta regeringen avgöra frågan. Diskussionen utmynnade i att åbolänningarna avstod från Åbo och hoppades att österbottningarna skulle göra detsamma när det gällde Vasa. Så skedde också och mötet förde enhälligt fram Borgå som stiftsstad för den nya svenska stiftet.[xlvi]
Den nye statsministern Kyösti Kallio och den på nytt valde ecklesiastik- och undervisningsministern Niilo Liakka fick därtill ta emot ett stort antal deputationer, vilket visar hur viktig de svensktalande upplevde att frågan om stiftets lokalisering var. Alternativen när det gällde biskopssätets placering var många. Utöver Borgå, Åbo och Vasa, som tidigare förekommit i spekulationerna, tillkom nu Ekenäs, Nykarleby och Mariehamn.[xlvii] Ett särskilt ministerutskott tillsattes för att bereda frågan. Den bestod av förutom Kallio också fyra andra ministrar. Att statsministern åtog sig ordförandeskapet visar att frågan var viktig för regeringen. Efter det att Borgå stad meddelat att den var beredd att med stadens medel bygga en representativ biskopsgård med minst sex rum och kök ifall biskopssätet placerades där, var utskottet berett att godkänna beslutet.[xlviii] I bakgrunden fanns stadens oro för att det gamla Borgå stift skulle flyttas till Tammerfors eller Helsingfors och staden därmed förlora sin ställning som ett biskopssäte. I regeringen röstade ministrarna det oaktat mellan Borgå och Ekenäs, dock så att Borgå vann. Utskottet röstade också om stiftets namn. Alternativen var Borgå stift, Borgå svenska stift och Svenska stiftet. Regeringen stannade för alternativet Borgå stift, eftersom de andra stiften var benämnda utifrån var biskopssätet var placerat.[xlix]
Tidpunkten för 1923 års kyrkomötet flyttades undantagsvis från oktober till juni för att regeringens beslut om det nya huvudsakligen svenska stiftet skulle kunna inleda sin verksamhet inom år 1923. Regeringens beslut presenterades för kyrkomötet i form av ett förslag till förordning. I den nämnde man det nya stiftets namn och räknade upp de församlingar som skulle överföras till det. I kyrkomötet godkände man enhälligt regeringens förslag, fastän de avvek klart från kyrkomötets beslut år 1913. Det nya stiftets namn blev Borgå stift, fastän de svenskspråkiga gärna hade sett namnet Svenska stiftet. Det gamla numera i huvudsak finskspråkiga stiftet flyttades till Tammerfors, fastän många i kyrkomötet hade föredragit en förflyttning till Helsingfors. Kyrkomötet uttryckte därtill en förhoppning om att biskopssätet i Nyslott skulle flyttas till sin gamla plats Viborg och få sitt ursprungliga namn Viborgs stift. Enligt kyrkomötets utredningar skulle 57 församlingar från Åbo ärkestift, 27 församlingar från det gamla Borgå stift och 2 från Nyslotts stift eller sammanlagt 86 församlingar flyttas till det nya stiftet. Principen var att alla församlingar, där mer än 50 procent av medlemmarna var svenskspråkiga, skulle överföras till stiftet. Därtill överfördes de tyska församlingarna i Viborg och Helsingfors till det nya stiftet. De finska minoriteterna i de svenskspråkiga församlingarna skulle få behövlig förkunnelse, undervisning och själavård på sitt eget språk. Enligt den officiella befolkningsstatistiken vid 1920 års slut kom det nya stiftets befolkning att bestå av 363 053 närvarande medlemmar, av vilka 314 195 var svenskspråkiga, 45 582 finskspråkiga och 3 276 tyskspråkiga medlemmar. [l]
Kyrkomötet tog också ställning till hur man skulle förfara med arkiv, bibliotek och inventarier som fanns i det gamla Borgå stifts lokaliteter. Kyrkomötets utskott förenade sig om regeringens uppfattning att arkiv, bibliotek och inventarier i Borgå skulle förbli där, medan fondernas medel skulle delas mellan stiften i relation till medlemsantalet.[li]
Frågan hur man skulle förfara med Borgå gamla stifts biskopsporträtt blev svårlöst. Statsrådet avgjorde den år 1925 genom beslutet att de gamla porträtten skulle överföras till Tammerfors stift med undantag för biskop F.L. Schaumans porträtt, som hans son hade donerat uttryckligen till domkapitlet i Borgå. Av de andra porträtten målades kopior som gavs till det nya svenska stiftet i Borgå. Efter att ha fått kyrkomötets svar gav statsrådet en förordning den 14 juli 1923 om delning av landet i fem stift.[lii]
Intressant nog återkom kyrkomötet därtill till sin anhållan om två nya stift från 1913 och bad på nytt om att landet skulle delas i sex stift. Stiften skulle bli Åbo ärkestift, Tammerfors stift, Viborgs stift, Kuopio stift, Uleåborgs stift och Borgå stift. På det här sättet underströk kyrkomötet sin initiativrätt till nya stift, fastän regeringen när det gällde det huvudsakligen svenska stiftet hade handlat annorlunda.[liii]
Biskopsvalet till det nya Borgå stift förrättades den 19 september 1923. Sedan professor G.G. Rosenqvist meddelat att han inte ville komma i fråga, antagligen på grund av sin ålder, valde stiftet teologie doktor Max von Bonsdorff till sin första biskop. Till assessorer utsågs A.J. Bäck och kontraktsprosten J.E. af Hällström. Som domprost fortsatte Edvard Hannula. Biskopsinvigningen förrättades av ärkebiskop Gustaf Johansson i Borgå domkyrka den 25 november 1923 i närvaro av president K.J. Ståhlberg. Vid sitt första sammanträde beslöt domkapitlet att stiftet skulle delas i åtta prosterier.[liv]
Det gamla Borgå stifts präster samlades ännu en gång till ett sista prästmöte 10–13.10.1922. På biskop Jaakko Gummerus begäran höll professor G.G. Rosenqvist ett föredrag på svenska över temat Kyrka och nationalitet. Föredraget publicerades inte i synodalmötets protokoll utan i Teologisk tidskrift 1924. I föredraget behandlade han utförligt nationalitetsbegreppets positiva och negativa aspekter och relaterade sina uppfattningar till hur kyrkan reagerat på de ideologiska strömningarna.
Målet för varje nationell rörelse, vare sig svensk eller finsk i vårt land, får icke vara att splittra och försvaga, utan att skapa enighet och fasthet, att göra det möjligt för hela vårt folk att såsom ett enigt och starkt folk fylla sin historiska mission. —
Svenskar och finnar i detta land äro till den grad geografiskt och historiskt förbundna med varandra att endast en organisk förening och en förståelsefull växelverkan mellan de båda folkelementen kan gagna dem och det hela. —
Men till en organisk förening eller enhet hör icke dess absorbering eller utplånandet av dess säregenhet och egenart. På det levandes område utesluter enheten icke mångfalden, utan förutsätter fastmer mångfald och olikhet. En minoritet behöver därför icke, för att kunna tjäna det hela, offra sin egenart, utan har såväl rätt som plikt att fullt och helt vara sig själv, att på sitt sätt och enligt sin art bevara och utveckla vad den äger och emottagit. Det gäller även här att icke uniformitet, utan endräkt bör vara målet.[lv]
Vilka faktorer drev fram beslutet om ett huvudsakligen svenskt stift
I det kyrkohistoriska arbetet Kristinuskon historia 2000 (Den kristna trons historia 2000) hävdar författarna att de mest radikala svensknationella kretsarna förenade en ”germansk nationalitetsanda” med religionen och att de ville grunda en ”östsvensk” frikyrka. De svenskspråkiga prästerna frigjorde sig från Finlands kyrkas prästförbund när det nationalistiska tänkesättet segrade.[lvi] Primärkällorna ger inget som helst stöd för detta tänkesätt bland de ledande svenska präst- och lekmannaföreträdarna. Orsaken till att de svenskspråkiga grundade ett eget prästförbund och ordnade egna kyrkodagar var att de finskspråkiga inte längre ville ordna tvåspråkiga samlingar. Det berodde inte minst på en snabbt minskande språkkunnighet både bland de svensk- och finskspråkiga prästerna och lekmännen. I de tvåspråkiga stiften var de svenskspråkigas möjligheter att få biskopar, assessorer och tvåspråkiga tjänstemän vid domkapitlen i det närmaste obefintliga. Det här konstaterade också Verneri Louhivuori i Kotimaa-tidningen när han försvarade beviljandet av anslag för ett svenskspråkigt stift.[lvii] I debattinläggen i både kyrkomötet och riksdagen betonade ledamöterna upprepade gånger att det andliga livets utvecklande på svenskspråkigt håll förutsatte konkreta åtgärder i form av ett svenskt stift. Det var i hela kyrkans intresse. Detta betonade på svenskspråkigt håll bland andra G.G. Rosenqvist, G.O. Rosenqvist, Max von Bonsdorff, Julius Lindberg, S.W. Roos och I.A. Heikel. Detsamma hävdade på finskspråkigt håll bland andra O.I. Colliander, Erkki Kaila, K.R. Kares, W. Malmivaara, Lauri Ingman, Mikael Soininen och många andra.
Avgörande för det svenska stiftets grundande var den av riksdagen år 1919 godkända regeringsformen, som förpliktade lagstiftarna att tillgodose båda språkgruppernas kulturella och ekonomiska behov enligt enahanda grunder samt att såvitt möjligt se till att förvaltningsområdena blev enspråkiga eller fick så små minoriteter som möjligt. Mot den här bakgrunden var det naturligt att fyra regeringar i enlighet med grundlagen föreslog ett anslag i statsbudgeten för ett huvudsakligen svenskspråkigt stift. Viktigt i sammanhanget var därtill att regeringen hade tillgång till både kyrklig sakkunskap som Lauri Ingman och Mikael Soininen och juridisk sakkunskap som Rafael Erich. Däremot var majoriteten av riksdagsledamöterna inte under de tre första åren 1919—1921 beredda att anslå medel för det nya stiftet. De var inte villiga att följa den nya regeringsformens bestämmelser fastän de blev uppmärksammade på dem. I stället avvisade de regeringens förslag med hänvisning till det ansträngda ekonomiska läget även om det är uppenbart att de mest vägande argumenten mot förslagen om budgetanslag var politiska, livsåskådningsmässiga och religiösa. I den avslutande ytterst jämna omröstningen nonchalerade riksdagen också kyrkomötets anhållan från år 1913 om två nya stift och också beslutet att man inte kunde grunda stift på basen av språk. Såväl riksdagen som kyrkomötet gjorde också ett klart avsteg från den dittills gällande parokialprincipen, enligt vilken stiften skulle vara klart avgränsade geografiska helheter. Det svenska stiftet kom att bestå av fyra geografiskt klart avskilda områden: svenska Nyland, Åboland, Åland och svenska Österbotten.
Fastän kyrkomötet föll till föga inför regeringens beslut att grunda bara ett stift och det på språklig grund, något som kyrkomötet 1918 inte accepterat, så hävdade kyrkomötet 1923 i varje fall principen gällande kyrkomötets initiativrätt när det gällde grundandet av stift. Kyrkomötet påminde regeringen om att kyrkomötet äskat om sex stift och anhöll om att regeringen skulle vidta åtgärder när det gällde att grunda också det sjätte stiftet. Initiativet krävde dock grundliga utredningar eftersom det gällde att skapa en regional och folkmässig balans. Kuopio stift hade tidigare flyttats till Uleåborg år 1900 utan att stiftets namn hade ändrats. I det självständiga Finland kunde namnändringen göras och stiftet fick år 1923 sitt nuvarande namn Uleåborgs stift. Östra Finland stiftssäte kunde, som kyrkomötet äskat om, flyttas tillbaka till Viborg år 1925 och få sitt gamla namn Viborgs stift. Det sjätte stiftet, Kuopio stift, fick den lutherska kyrkan först år 1939 på tröskeln till vinterkriget.[lviii]
KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING
OTRYCKTA KÄLLOR
Borgå domkapitels arkiv, Borgå
BDp Borgå domkapitels protokoll och cirkulärbrev 1923 ̶ 1924.
TRYCKTA KÄLLOR
Åbo Universitetsbibliotek, Åbo
Riksdagens protokoll och handlingar 1919 ̶ 1923
Åbo Akademis arkiv, Åbo
KMp 1913 Suomen evankelisluterilaisen kirkon seitsemännen yleisen kirkolliskokouksen pöytäkirjat ynnä Liitteet. Turku.
KMp 1918 Suomen evankelisluterilaisen kirkon kahdeksannen yleisen kirkolliskokouksen pöytäkirjat ynnä Liitteet. Turku.
KMp 1923 Suomen evankelisluterilaisen kirkon yhdeksännen yleisen kirkolliskokouksen pöytäkirjat ynnä Liitteet. Turku.
PPKp 1917 Pöytäkirja tehty Porvoon hiippakunnan lakimääräisessä pappeinkokouksessa Porvoossa lokakuun 9 ̶ 12 päivänä 1917 ynnä liitteet. Porvoo.
PPKp 1922 Pöytäkirja tehty Porvoon hiippakunnan pappeinkokouksessa Porvoossa lokakuun 10 ̶ 13 p:nä 1922 ynnä liitteet. Porvoo.
SEP 1918 Det svenskspråkiga enskilda prästmötet i Åbo den 20 ̶ 22 augusti 1918. Åbo.
SK 1918 De svenska kyrkodagarna i Finland år 1918. Borgå 1919.
TPKp 1917 Pöytäkirja tehty Turun arkkihiippakunnan lakimääräisessä pappeinkokouksessa Turussa lokak. 9 ̶ 12 p:nä 1917. Turku.
INTERNETKÄLLOR
Förordning om landets indelning i fem stift https://fi.wikisource.org/wiki/Asetus_maan_jakamisesta_viiteen_hiippakuntaan Kontrollerat 20.1.2023.
Suomen hallitusmuoto 94/1919 https://www.finlex.fi/fi/laki/alkup/1919/19190094001 Kontrollerat 20.1.2023.
ANVÄND LITTERATUR
Andrén Åke
1999 Sveriges kyrkohistoria. 3. Reformationstid. Verbums förlag i samarbete med Svenska kyrkans forskningsråd. Stockholm.
Backman Runar
1952 Förbundet för svenskt församlingsarbete i Finland. —Borgå stift och dess herde. Festskrift tillägnad biskop Max von Bonsdorff 23 augusti 1952. FSF. Helsingfors.
Björkstrand Gustav
1983 De svenska kyrkliga samlingssträvandena i Finland under 1910-talet. — Folkkyrkoteologi och folkkyrkotradition i Norden under 1900-talet. Lund.
2012 Jacob Tengström. Universitetsman, kyrkoledare och nationsbyggare. SLS 772. Helsingfors.
2015 Kan Borgå stift reellt bli svenska stiftet? — Makten att kombinera. Utmaningar, vägval och handlingskraft i Svenskfinland. Red. Stefan Sjöblom & Siv Sandberg. Svenska kulturfonden. Helsingfors.
Björkstrand Mats
1998 Det svenska stiftets tillkomst. KAÅA Meddelanden 28. Åbo.
Ekstrand Sixten
2022 Minoritetsspråket i majoritetskyrkan – Borgå stifts tillkomst och funktion. Kyrkohistorisk årsskrift 2022. Red. Anders Jarlert. Skrifter utgivna av Svenska kyrkohistoriska föreningen 2022. Publications of the Swedish Society of Church History 2022. Uppsala.
Forsberg Karl-Erik
1973 Befolkningsutvecklingen. I verket Perspektiv på Borgå stift. Festskrift till Borgå stifts femtioårsjubileum 1 december 1973. FSF. Helsingfors.
Heikkilä Markku + Heininen Simo
2017 Uusi Suomen kirkkohistoria. SKS. Helsinki.
Heininen Simo
2007 Mikael Agricola. Elämä ja teokset. Edita. Helsinki.
Holmqvist Vald.
1922 Svenska församlingar och svenska minoriteter. En översikt och några reflexioner. — Svenskt kyrkoliv i Finland 1923. Årsbok för de svenska församlingarna 1923. FSF. Helsingfors.
Klemets Bengt
1979 De allmänna svenska kyrkodagarna i Finland 1918 ̶ 1924. KAÅA. Meddelanden 8. Åbo.
1986 Samling genom separation. Den svenska kyrkliga samlingsrörelsens i Finland uppkomst, utformning och verkningar åren 1917 ̶ 1918. Diss. Meddelanden från Stiftelsens för Åbo Akademi forskningsinstitut nr 113. Åbo.
Lagerborg Rolf
1903 Ärkefienden I ̶ II n:o 3 ̶ 4. I tidskriften Euterpe. Helsinki.
Lindberg Julius
1924 Kyrkomötet år 1923. — Svenskt kyrkoliv i Finland 1924. FSF. Helsingfors.
Lindström Heimer
1973 Religion och politik. Studier i finländsk politisk idévärld och politisk miljö vid 1900-talets början. Diss. AAA, ser. A Humaniora Vol. 45 nr 2. Åbo.
Murtorinne Eino
1980 Uusi vuosisata ̶ Uudet ihanteet, II Kotimaan vaiheet routavuosista itsenäisyyteen (1905 ̶ 1917) ja III Itsenäisen isänmaan henkisenä ja moraalisena tukena (1918 ̶ 1939). — Kotimaa 1905 ̶ 1980. Routavuosien kristillis-yhteiskunnallisesta lehtiyrityksestä monipuoliseksi kristilliseksi kustannusyhtiöksi. Kirjapaja. Helsinki.
1995 Suomen kirkon historia 4. Sortovuosista nykypäiviin 1900 ̶ 1990. WSOY. Porvoo&Helsinki&Juva.
Mustakallio Hannu
1983 Säätypapista kansalaiseksi. Papiston poliittisyhteiskunnallinen rooli demokratisoitumisen murrosvaiheessa 1905 ̶ 1907. Diss. SKHS 126. Helsinki.
2000 Kirkko kansaa ja yhteiskuntaa palvelemassa. Itsenäistyvän kansakunnan kirkko 1885 ̶ 1944. — Kristikunnan historia 2000. Kristinusko Suomessa. Weilin + Göös. Porvoo.
Rosenqvist G.G.
1922 Utbildandet av präster för svenskfolket i Finland. — Svenskt kyrkoliv i Finland 1923. Årsbok för de svenska församlingarna 1923. FSF. Helsingfors
1924 Kyrkan och nationaliteten. I tidskriften Teologinen aikakauskirja ̶ Teologisk tidskrift 1924. Helsinki.
Rosenqvist G.O.
1923 Året 1923. Ett märkligt år. — Svenskt kyrkoliv i Finland. Årsbok för de svenska församlingarna 1924. FSF. Helsingfors.
1946 Finlands kyrka i det senaste halvseklets brytningstider. Olaus Petri– föreläsningar vid Uppsala universitet. Söderströms & C:o Förlagsaktiebolag. Helsingfors.
Träskman Gunnar
1973 Språkminoriteterna och kyrkan. — Perspektiv på Borgå stift. Festskrift till Borgå stifts femtioårsjubileum 1 december 1973. FSF. Helsingfors.
1983 Det svenska stiftet. Borgå domkapitel 1923 ̶ 1983. — Huset vid Kungsvägen. Borgå domkapitel 1723 ̶ 1983. Tryckeri och Tidnings Ab i Borgå. Borgå.
Widén Bill
1973 Stiftet och dess utveckling. — Perspektiv på Borg I verket stift. Festskrift till Borgå stifts femtioårsjubileum 1 december 1973. FSF. Helsingfors.
Wirén Werner
1952 Det svenska stiftets tillkomst och omfattning. — Borgå stift och dess herde. Festskrift tillägnad biskop Max von Bonsdorff 23 augusti 1952. FSF. Helsingfors.
FÖRKORTNINGAR
Abb Allmänna beredningsutskottets betänkanden
BDp Borgå domkapitels protokoll
CU Civilutskottet
CUb Civilutskottets betänkanden
DP Dagens Press
FKHS Finska kyrkohistoriska samfundet
FSF Förbundet för svenskt församlingsarbete i Finland
Hbl Hufvudstadsbladet
KAÅA Kyrkohistoriska arkivet vid Åbo Akademi
KDp Kyrkodagarnas protokoll
Km Kotimaa
KMh Kyrkomötets handlingar
KMp Kyrkomötets protokoll
RDh Riksdagens handlingar
RDp Riksdagens protokoll
RP Regeringens proposition
SFP Svenska folkpartiet
SKF Svenskt kyrkoliv i Finland
SKS Suomen kirjallisuuden seura
SU Statsutskottet
SUb Statsutskottets betänkande
TT Teologisk tidskrift
Vbl Vasabladet
WSOY Werner Söderström Osakeyhtiö
ÅU Åbo Underrättelser
ÅÄpp Åbo ärkestifts prästmötes protokoll
Noter
[i] Se bl.a. Wirén 1952; Rosenqvist G.O. 1946; Träskman 1973, 1983; Klemets 1979, 1986; Björkstrand Mats 1998; Björkstrand Gustav 1983, 2015; Ekstrand 2022.
[ii] Murtorinne 1995; Mustakallio 2000; Heikkilä–Heininen 2017.
[iii] Heininen 2007, 55; Heikkilä–Heininen 2017, 74—76.
[iv] G.O. Rosenqvist 1946, 55–64; Mustakallio 2000, 153; Björkstrand Gustav 2012, 339–372.
[v] Mustakallio 2000, 153; Ekstrand 2022, 49.
[vi] KMp 1913, bilagor II, petitionsinitiativet nr 21, Abb nr 11.
[vii] G.O. Rosenqvist 1946, 29–47; Lindström 1973, 62–64; Widén 1973, 14–15; Murtorinne 1995, 32–40; Mustakallio 2000, 142–165; Heikkilä-Heininen 2017, 113–132.
[viii] Mustakallio 1983, 74–79 och 2000, 166–167; Murtorinne 1995, 80–83; Heikkilä–Heininen 2017, 150–153.
[ix] G.O. Rosenqvist 1946, 55 ̶ 86; Björkstrand 1983, 99 ̶ 111; Klemets 1986, 19 ̶ 60; Mustakallio 2000, 161. Rolf Lagerborg skrev år 1903 två artiklar i tidskriften Euterpe, i vilka han kallade närmast den katolska kyrkan för ”ärkefienden”. Hans budskap var dock så allmänt formulerat att karaktäristiken också kunde gälla den lutherska kyrkan. Så här skrev han bland annat: ”De gamla religionerna försvinna och nya födas icke. I själva värket [!] är det för alltid ute med hela företeelsen religion”. Lagerborg 1903 nr 3, 33 ̶ 34; nr 4, 51 ̶ 55.
[x] Klemets 1986, 52–54; Ekstrand 2022, 51.
[xi] Klemets 1986, 67 och 81, not 65.
[xii] ÅÄpp 1917, 15 ̶ 17, bilagorna med frågorna. Två predikningar och ett föredrag hölls i alla fall på svenska (bilagorna 1917, 65 ̶ 69, 189 ̶ 192, 203 ̶ 217); Klemets 1986, 80 ̶ 81.
[xiii] Wirén 1952, 10; Widén 1973, 14–15.
[xiv] von Bonsdorff: Ruotsinkielisten pappienyksityinen kokous, Km 16.10.1917; Klemets 1986, 85–90.
[xv] von Bonsdoff: Från kyrkodagarna i Helsingfors den 15–17 jan. 1918 (Mv 18.1.1918 och 25.1.1918); Klemets 1986, 90–104.
[xvi] Backman 1952, 186–189; Klemets 1986, 100.
[xvii] Klemets 1986, 146.
[xviii] Klemets 1979,144–146; Klemets 1986, 148–149.
[xix] KMp 1918, 41–42, 45–46; Klemets 1986, 176–179.
[xx] Ett svenskt stift, DP 27.8.1918; Ett svenskt stift i Finland, Hbl 28.8.1918; Kristillinen työ maamme ruotsinkielisissä seuduissa käännekohdassa, Km 30.8.1918; Frågan om ett svenskt stift, ÅU 30.9.1918.
[xxi] KMp 1918, 76–78, 129–131; Klemets 1986, 194–195; Björkstrand Mats 1998, 24–25.
[xxii] KMp 1918, 120–121; ÅU 6.10.1918; Vbl 8.10.1918; ÖP 11.10.1918; Klemets 1986, 196; Björkstrand Mats 1998, 26.
[xxiii] KMp 1918, 122–124, 133–134; Klemets 1986, 196—200.
[xxiv] KMp 1918, 119–130; Klemets 1986, 194–201 (Ahlman s. 195—196).
[xxv] KM 1918 bihang Abb V c, 1–11.
[xxvi] KMp 1918, 331—337; Klemets 1986, 205.
[xxvii] KMp 1918, 337—352, omröstningen 355–356.
[xxviii] Andrén 1999, 46; Heininen 2007, 101–103
[xxix] Klemets 1986, 214–219; Björkstrand Mats 1998, 29–30.
[xxx] Wirén 1952, 13–14; Rosenqvist 1946, 223; Näsman 1979, 121; Björkstrand Mats 1998, 30–32.
[xxxi] Finlands regeringsform 94/1919 14 § och 50 §. https://finlex.fi/laki/alkup/1919/1910094001; Widén 1973, 15; Träskman 1973, 68, 81.
[xxxii] RDh 1919 III RP nr 64, 144.
[xxxiii] Till Ingman, se Lindström 1973, 144—146 och Nationalbiografin nr 4, 327—332.
[xxxiv] RDh 1919 RP nr 64, 144; RDp III, 2259–2261 (Soininen).
[xxxv] RDp 1919 III, 2263–2265 och 2279 (S.W. Roos).
[xxxvi] RDp 1919 III,2261–2279 och 2281 (Kaila 2269–2270 och Malmivaara 2276); Till den socialdemokratiska regionspolitiken, se Lindström 1973, 161–178).
[xxxvii] RDp 1919 III, 2283.
[xxxviii] RDh 1919 III, SUb nr 14, 38–29, reservation VI, 229–230.
[xxxix] RDp 1919 III, 2283.
[xl] RDh II, RP 1920 nr 29, 84–85, SUb II nr 33, 22; RDp III, 2547–2550 (Ingman)
[xli] RDp 1920 III, 2550–2570; RDh II SUb nr 33, reservation nr V; RDp 1920, 2570–2571.
[xlii] Km 4.2.1921; Murtorinne 1980, 94.
[xliii] RDh 1921, RP nr 22, 72; SUb nr 15, reservation nr VII, 125; RDp 1921 II, 1010–1023.
[xliv] RDh 1922, RP II 33,52; RDp II, 1250–1254 (Wiik 1252–1253).
[xlv] Det svenska stiftet (Hbl 15.12.1923 och Vbl 15.12.1923); Björkstrand Mats 1998, 45, särskilt not 141.
[xlvi] Widén 1973, 16—17.
[xlvii] Björkstrand Mats (1998, 45–50) har redovisat för argumenteringarna för de olika alternativen.
[xlviii] Widén 1973, 17.
[xlix] KM 1923 bihang II CUb nr 4 och 4a, 7–20; Björkstrand Mats 1998, 48–50.
[l] KM 1923 bihang II CUb nr 4 och 4a, 7—20 och bihang VII. Wirén (1952, 18–19) och Träskman (1983,99) uppger att antalet församlingar i det nya stiftet uppgick till 90 när man räknade antalet stads- och landsförsamlingar separat. I sitt första cirkulär (DKp 1.12.1923 § 6) anger domkapitlet församlingarnas antal till 85 eftersom Borgå stads- och landsförsamlingar hade en gemensam kyrkoherde. Gunnar Grönblom i epost till författaren 10.2.2023.
[li] KM 1923, bihang II, 7–20 och avdelning VII Skrivelser till statsrådet 12.6.1923: BDp 1.12.1923 § 6.
[lii] Träskman 1983, 100–101; https://fi.wikisource.org/wiki/Asetus_maan_jakamisesta_viiteen_hiippakuntaan; BDp 1.12.1923 § 6.
[liii] KM 1923 bihang II CUb nr 6, 1–6.
[liv] BDp 1.12.1923 § 6.
[lv] TT 1924, 136—153, citatet s. 148.
[lvi] Mustakallio 2000, 187.
[lvii] Aiotaanko ruotsalainen hiippakuntahanke tuhota? Km 4.2.1921 (Louhivuori); G.O. Rosenqvist 1946, 70–71; Widen 1973,14;
[lviii] Murtorinne 1995, 32–36; Mustakallio 2000, 179.