Mot en större helhetsförståelse av diakoni

Artikeln är publicerad i Borgå stifts jubileumsbok Tillsammanskraft – Stiftet, seklet, svenskan (Fontana Media 2023).

Pia Kummel-Myrskog

MOT EN STÖRRE HELHETSFÖRSTÅELSE AV DIAKONI

Under Borgå stifts första århundrade har församlingsdiakonin vuxit till en betydande del av den kyrkliga identiteten och en bärkraftig samhällsaktör. Detta var ingen självklarhet, då kyrkan fram till andra världskriget hade två helt olika syner på den organiserade diakonin. Det fanns förespråkare för att diakonin skulle koncentreras till diakonissanstalterna och de kyrkliga föreningarna och så fanns det förespråkare för att kyrkan skulle vara ansvarig för sitt eget diakoniarbete. Diskussionen pågick från seklets början till kyrkomötet 1943 då församlingsdiakonins linje bröt igenom.

Den organiserade diakonin flyttar in i kyrkan

Samma år som Borgå stift fyllde 20 år fattade kyrkomötet med stor majoritet ett beslut om att varje församling ska ”utöva kristlig barmhärtighetsverksamhet och antaga i sin tjänst därför erforderliga personer”. Beslutet betydde i praktiken att det blev obligatoriskt för varje församling att upprätthålla en tjänst för diakonin. Lagen som trädde i kraft 1944 lade grunden till den evangelisk-lutherska kyrkans gedigna församlingsdiakoni samt dess utvecklingsmöjligheter. I internationellt perspektiv är det unikt med såväl lagstadgade diakonitjänster som en statligt finansierad behörighetsgivande utbildning för diakoner och diakonissor.[1]

Kyrkan slog med sitt beslut fast att diakonin hör till kyrkans grunduppgift, då diakonin tidigare hade härbärgerat främst i diakonissanstalterna och inremissionsföreningarna. Kyrkan definierade sin diakoni som andlig, kroppslig och materiell hjälp åt församlingens nödlidande. De första årtiondena präglades av hemsjuk- och fattigvård, främst bland de medellösa. Diakonissorna i Borgå stift rekryterades från Diakonissanstalten i Helsingfors, som hade grundats 1867. Där hade de fått sjukskötarutbildning. Deras arbete övervakades av en ansvarig läkare och av domkapitlet.

På grund av den nöd som uppstod under krigsåren kom diakonins handlingsmodell att präglas av direkt hjälp till enskilda personer. Den typen av diakoni brukar kallas karitativ diakoni och handlingsmodellen har fortsatt att dominera i såväl Borgå stift som helhetskyrkan. Parallellt med den karitativa diakonin ville kyrkan också påverka strukturella fenomen som orsakade nöden och orättvis fördelning i samhället. Därför grundade kyrkan en finsk och en svensk socialkommitté för att leda och planera kyrkans gemensamma diakoni. Ansvaret för den svenska socialkommittén lades på Förbundet för svenskt församlingsarbete i Finland (senare Församlingsförbundet). Ett socialutskott bildades 1946 och en socialpastor kunde anställas.

Med socialkommittén utvecklades stiftets socialetiska verksamhet, som kom att bli mycket livlig. Socialpastorn skulle väcka socialt ansvarsmedvetande i församlingarna och skapa en ordnad församlingsdiakoni. Senare tillkom socialetiska konferenser och dialog med bland andra arbetarrörelsen och industrin. Främsta målgruppen för fortbildning bland de församlingsanställda var präster och lektorer, men parallellt började man ordna retreatverksamhet för vårdpersonal dit även diakonissorna sökte sig. Den första fortbildningskursen för diakonissor i Församlingsförbundets regi ordnades 1956. Kyrkans samhällskontakter var täta på sextiotalet, dels tack vare kyrkans socialetiska arbete, dels genom diakonissornas sjukvård som innebar samarbete med kommunen.

Stiftet stärker stödet till diakonitjänsteinnehavarna

Ett nygrundat systerförbund föreslog 1961 att domkapitlen skulle inrätta stiftssystertjänster till stöd för diakonissorna. Församlingsförbundet anställde en diakonisekreterare på halvtid 1963 och diakoni- och socialverksamhetsformerna började därmed närma sig varandra. Den första stiftssekreteraren för diakoni, även kallad stiftssyster, i Borgå stift tillträdde 1974. Socialpastorns tjänst hade då upphört vid Församlingsbundet. Den nya tjänsten flyttades några år senare över till det nyinrättade Stiftsrådet i Borgå stift och de två linjerna i arbetet fusionerades till avdelningen för diakoni och socialetik (senare diakoni och samhällsansvar).

I församlingarna påverkades diakonin på sjuttiotalet framför allt av den nya hälsovårdslagen 1972. Lagen uteslöt diakonissornas insats i hemsjukvårdsarbetet och detta skapade ett stort behov av omorientering. Det hade dock redan tidigare konstaterats att det fanns många andra diakonala behov än sjukvård i församlingarna, så krisen innebar också en möjlighet. I omställningen signalerade stiftet ett tydligt stöd för diakonitjänsteinnehavarna, som tidigare hade känt sig hemlösa mellan diakonissanstalten, hemsjukvården och församlingen. Då man måste styra bort från vården blev riktningen församlingsdiakonin. De frigjorda resurserna omorganiserades till gemenskapsbyggande verksamhet, kretsar, läger, grupper för marginaliserade, och själavård. Det internationella arbetet väckte också fint gehör, inte minst i Borgå stift, där intresset för internationell diakoni och mission var stort. Gemensamt Ansvar-insamlingen hade vid det här laget etablerat sig som kyrkans största diakonala insamling.

Kriser och behov visar dynamiken i diakonin

Nittiotalets recession innebar kris och kaos för många finländare och detta syntes också i diakonin. Diakoniarbetarna blev skuldrådgivare och ett stöd för skuldsatta. Mathjälpen ökade markant. Omställningen var snabb och diakoniarbetarna nödgades ta itu med uppgiften med kort varsel och kort tilläggsutbildning, eller ingen alls. Klientkontakterna växte då kyrkan började fylla luckor som välfärdssamhället lämnat efter sig. Kyrkan profilerade sig som de fattigas stöd och detta väckte uppmärksamhet, en blandning av erkänsla och kritik, i samhällets olika skikt. I kyrkolagsförnyelsen kom diakonin att synas ännu starkare som kyrkans centrala område.[2]

Utmaningen med att möta skuldsatta personer antogs även i Borgå stift trots att en stor majoritet av diakoniarbetarna hade sjukskötarutbildning i grunden. Anmärkningsvärt är ändå att den svenska utbildningsbasen kom att ändra till socionomutbildning i slutet av recessionen. Utbildningen flyttades över till den nyinrättade yrkeshögskolan enligt nationell modell. Diakonissanstaltens diakonissutbildning upphörde medan man på Yrkeshögskolan Sydväst började utbilda diakoner inom det sociala området 1998. Fortfarande kan man studera till diakonissa och bli behörig som sjuksköterska på finska, men på svenska utbildas enbart diakoner, som är socionomer med kyrklig dubbelkompetens (YH Novia). Diakonutbildningen i landet har varit öppen för män sedan 1953 medan diakonissutbildningen öppnades för män först 1970.[3]

Principen att inte låsa församlingsdiakonin vid en viss verksamhet är både en svaghet och en styrka. Att jobba där nöden är störst kräver analys, anpassningsförmåga och kunskap på många områden. Kyrkans diakoni har benämnts som både flexibel och dynamisk. Samtidigt har det blivit uppenbart i det nya millenniet att församlingsdiakonin är mer splittrad än tidigare. I en undersökning i Borgå stift 2007 svarade en stor del av diakoniarbetarna att arbetsmängden har ökat och nya uppgifter tillkommit. Störst var ökningen inom administrativa uppgifter, samarbetet med kommunens socialvård samt det diakonala familjearbetet. Även själavården som alltid varit starkt profilerad i Borgå stift jämfört med de övriga stiften hade ytterligare ökat. Verksamhetsformer hade minskat något inom skolarbetet, diakonalt åldringsarbete, organiseringen av frivilligarbetet och med att assistera vid högmässan.

Under covid-19-epidemin ökade distansarbetet och kontakten med klienterna flyttade till telefonen. Antalet kontakter minskade dock inte. Tvärtom ökade själavården då ensamheten ökade bland befolkningen. De närmaste åren kommer de digitala tjänsterna och den nya social- och hälsovårdsstrukturen att dominera diakonins kontext. För många personer i marginalen är det svårt att orientera sig i den digitala världen och således hitta den service de behöver. Diakonin blir en hjälp för dem att hitta rätt. Även behovet av ekonomisk hjälp kommer att vara stort.

I januari 2023 fanns det 103 diakoniarbetare i Borgå stift, vilket betyder att antalet tjänster har hållits på ungefär samma nivå de senaste tjugo åren. Stiftssekreterartjänsten för diakoni finns numera på domkapitlet dit den flyttades 2005 när Stiftsrådet upphörde. Ledande branschsekretaren för diakoni och samhällsansvar flyttades till Kyrkans central för det svenska arbetet vid Kyrkostyrelsen, där tjänsten upphörde tio år senare.

Teologisk forskning breddar diakonibegreppet

Förståelsen av diakonin och det diakonala ämbetet tog en ny vändning på nittiotalet. Dittills hade diakonin präglats av två förståelser. Den tyska tolkningen av diakonin som ödmjuk tjänst hade dominerat diakonianstalterna och deras utbildningar. Den andra förståelsen sprang ur sextiotalets kollektiva medvetenhet om kyrkans sociala ansvar. På nittiotalet började forskare ifrågasätta tolkningen av den bibliska diakonin som ödmjuk tjänst. Man menade att den byggde på en felöversättning av Bibeln. De ursprungliga betydelserna av de ord i Bibeln som börjar med förleden diak- verkar snarast betyda att någon förmedlar något (uppbyggligt) och fungerar alltid underställd en högre makt. Detta ska inte automatiskt kopplas till det social-karitativa arbetet utan diakonen hade en Guds eller kyrkans uppgift att förkunna evangelium.  Uppgiften tog sig uttryck på många sätt.

Då de nyare läsningarna av Nya testamentets grundtext starkare betonar mandatet och myndigheten i uppgiften, har det internationellt lett till en större uppmärksamhet på den profetiska dimensionen i diakonin. Diakonin har mandat att modigt ta itu med strukturellt förtryck, våld och orättvisor. Diakoni är visserligen det arbete som utförs av personer i diakonins tjänst men nu fästs blicken också på hela kyrkans diakonala ansvar som en identitetsfråga. Kyrkornas Världsråds och Act Alliance dokument Called to Transformation – Ecumenical Diakonia, som utkom 2022, är en sammanfattning av det senaste decenniets diskussion.[4] Dokumentet slår fast att det bör finnas en tydlig koppling mellan vad kyrkan är och vad den gör, diakonin bör vara teologiskt förankrad och ha sin grund i treenigheten. En annan huvudtanke är att det inte finns någon motsättning i att kyrkor och kyrkliga organisationer arbetar både trosbaserat och rättsbaserat.[5] Dokumentet har stor betydelse för kyrkliga aktörer som hittar ett språk att presentera sig på i samarbetet med de globala hjälporganisationerna.

Diakonin motstår allt ont

Diakoni förstås som en inbjudan att motstå allt ont som kränker Guds skapelse, skapelsens integritet och människans värde som gudsbilder. Diakonens (varje kristens) uppgift är att oförtrutet arbeta med insatser för fred och rättvisa, för ett människovärdigt liv och för att vårda skapelsens integritet. I skapelsen blev Guds kärlek synlig, och i skapelsens teologi finns också en uppmaning till människan att leva i samverkan med skapelsen. Det sista blir särskilt överhängande i och med klimatkrisen och utrotningen av arternas mångfald.

Jesu liv och verksamhet fördjupar förståelsen av diakoni, säger dokumentet och hänvisar särskilt till Jesu förkunnelse i Lukasevangeliet (Luk 4:14–16): ”Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har satt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren.” Jesus synliggjorde Guds goda vilja och närvaro i världen. Jesus mötte människor holistiskt, såg livets och lidandets verklighet och gjorde människor som trängts undan till fullvärdiga medlemmar i samhället. Det skedde ofta i det offentliga rummet och var därför starkt samhälleligt. Detta är också diakonins uppgift. Som Guds tjänare är diakonens uppdrag att vara ett vittnesbörd om Guds rikes närvaro redan här och nu. Detta kan inte ske bara i kyrkans egen kontext utan syftar till att komma ut till marginaler och makthavare. Det är där transformationen sker, när Guds kärlek berör både diakonen och dem diakonin möter. Dokumentet kopplar transformation till social förändring och ser det som ett av målen för diakoni.

Dokumentet kan hjälpa den evangeliska-lutherska kyrkan i Finland förstå den globala och ekumeniska diakonin. Som grundande medlem i Kyrkornas Världsråd har kyrkan både bidragit till dokumentet och förbundit sig till att diskutera det. Alla kyrkor använder inte begreppet diakoni för sitt omsorgsarbete eller sitt sociala ämbete, ännu färre har hittat uttrycket att hjälpa där nöden är störst för att definiera sitt arbete. Ändå finns det mycket gemensamt och samtidigt tillräckligt med olikheter för att kyrkorna ska kunna lära av varandra. Dokumentet visar synnerligen förtjänstfullt på diakonins polycentricitet, en term som betonas i den ekumeniska diskussionen för att visa att det finns många koncentrationer av kunskap och praxis i världen.

Litteratur:

Pia Kummel-Myrskog, Birgitta Sarelin, Sixten Ekstrand (red.): Där nöden är störst, 2009

Kjell Nordstokke: Diakoni – evangeliet i handling, 2022

Called to Transformation – Ecumenical Diakonia (Kyrkornas Världsråd, Act Alliance), 2022

Noter:

[1] År 2015 behandlade kyrkomötet ett förslag om ny tjänstestruktur i kyrkan, som hade inneburit att diakonitjänsten inte längre är obligatorisk, men förslaget förföll.

[2] KL 1993 1:2 ”I enlighet med sin bekännelse förkunnar kyrkan Guds ord och förvaltar sakramenten samt verkar också i övrigt för att utbreda det kristna budskapet och förverkliga kärleken till nästan.”

[3] Män utbildades till diakoner i 1900-talets början i Sordavala.

[4] Kallad till förvandling – ekumenisk diakoni

[5] De mänskliga rättigheterna uppfylls.