Författare Leif Erikson

Inledning

Reformationen på 1500-talet innebar inte någon total brytning med medeltiden, utan även kontinuitet. Vi kan tänka på anknytningen till de gammalkyrkliga bekännelserna, till kyrkofäderna – främst Augustinus – till katekestraditionen och till mässan.

Martin Luther läste också kyrkans mystiker och använde en del av deras terminologi, som han ofta gav en ny innebörd så att den stämde överens med ”nådens primat”, som Christian Braw uttrycker det i Mystikens arv hos Martin Luther.

För Luther hörde den kristna läran och det praktiska utövandet av fromhet samman. Såsom man tror så ber man och såsom man ber så tror man: Lex credendi – lex orandi.

I inledningen till Stora katekesen (1529) ger Luther exempel från sitt eget andaktsliv och berättar hur han varje morgon och även andra tider på dagen ord för ord upprepar högt för sig själv budorden, trosbekännelsen och Fader vår och säger att ”den helige Ande är närvarande vid ett sådant lärande, talande och och begrundande” (lectioni, sermoni ac meditationi) och ger ökad klarhet och andakt. Enligt reformatorn har man dessutom en mäktig hjälp mot djävulen, världen och onda tankar när man umgås med Guds ord på det sättet. Det är även känt att Luther läste, bad och mediterade över katekesens innehåll: Guds tio bud, trosbekännelsen och Herrens bön.

I sitt företal till en tysk utgåva av sina skrifter år 1539 använder Luther delvis samma terminologi som inom det medeltida Lectio Divina. Han talar om tre moment i studiet av teologin, nämligen bön (oratio), meditation (meditatio) och anfäktelse (tentatio). Detta kan sägas utgöra hjärtat i Luthers spiritualitet.

Vad är Lectio Divina?

Lectio Divina, som är latin och betyder gudomlig läsning, är en benediktinsk praxis att läsa Bibeln, meditera över det man läser och be för att få en djupare kunskap i Skiften och därmed fördjupas i gemenskapen med Gud. I Lectio Divina uppfattar man Skriften som det levande Ordet med Jesus Kristus som både centrum och tolkningsnyckel.

Traditionellt består Lectio Divina av fyra moment: läsning (lectio), meditation (meditatio), bön (oratio) och kontemplation (contemplatio). Först läser man ett avsnitt från Skriften och sedan reflekterar man över dess betydelse. Därefter följer bön och kontemplation över det man har läst.

Fokus ligger inte liksom i exegetiken på den historiska analysen av bibeltexten, utan på dess andliga betydelse som tänks öppna sig när man med den helige Andes hjälp läser, mediterar och ber över texten.

Nära besläktad med Lectio Divina är Lectio Sacra (helig läsning) och Lectio continua (fortgående läsning). Alla dessa sätt att läsa Bibeln och be är viktiga former för kristen spiritualitet och bygger på bibelord som Joh 6:63, Rom 1:16, och Hebr 4:12, som beskriver hur Guds ord är levande och verksamt.

Historiskt går Lectio Divina tillbaka på till kyrkofadern Origenes (181-251) från Alexandria. Han ansåg att Skriften har flera betydelser: en bokstavlig (sensus litteralis), en allegorisk eller andlig (sensus spiritualis) och en moralisk (sensus tropologicus).

Enligt Origenes är den allegoriska, andliga betydelsen den viktigaste. Den är inte åtkomlig för vem som helst, men kan avslöjas när man läser Skriften under bön om den Helige Andes ledning:

Efter Origenes praktiserade biskop Ambrosius av Milano (340-397) och kyrkofadern Augustinus (354-430) både Lectio Divina och Lectio Sacra.

Mottot för abboten och grundaren av benediktinerorden Benedikt av Nursias (480-547) klosterregel var ”Bed och arbeta” (Ora et labora). Den innehöll tre moment: liturgisk bön, kroppsarbete och Lectio Divina, som beskrevs som ett tyst läsande av Bibeln under bön. Detta långsamma och tankfulla läsande av Skriften och begrundande av dess mening var benediktinernas meditation och kallades för ”gudomlig läsning” eller ”andlig läsning”.

Det var benediktinermunken Bernhard av Clairvaux (1090-1153) som kan sägas ha utformat av Lectio Divina som vi känner den idag. Bibliskt stöd fann han i Rom 10:8: ”Ordet är dig nära i din mun och i ditt hjärta, nämligen trons ord som vi predikar.”

Martin Luther och Lectio Divina

Martin Luther ersätter kontemplationen (contemplatio) med anfäktelsen (tentatio) i det medeltida Lectio Divina och förutsättter läsningen (lectio) både i oratio och meditatio.

I sitt företal till sin utgivning av några av sina skrifter på tyska (1539) rekommenderar Luther Lectio Divina för sina läsare och motiverar det med att det är ett rätt sätt att studera teologi. Reformatorn riktar sig här i första hand till dem som studerar teologi, men den undervisning som han ger kan vilken kristen människa som helst ta till sig och tillämpa i sitt andaktsliv:

”Dessutom vill jag visa dig på ett rätt sätt att studera teologi – så som jag själv har praktiserat. När du håller fast vid detta, kommer du att bli så lärd, att du själv vid behov kan skriva lika goda böcker som fäderna och kyrkomötena. Med detta kan jag (vid Gud) frimodigt och utan högmod och lögn skryta med, att jag inte skulle stå långt efter några av fäderna när det gäller förmågan att skriva böcker. När det gäller livet kan jag ändå inte jämföra mig med dem. Detta är nämligen det rätta sättet att studera teologi – som konung David undervisar om i Psalm 119 och som även alla patriarker och profeter har hållit fast vid. Där finner du tre regler, som psalmen ofta framhåller. De är: oratio (bön), meditatio (meditation) och tentatio (anfäktelse)”

Eftersom Luther förutsätter läsning av bibeltexten (lectio) i sin presentation av Lectio Divina bör några ord först sägas om den. Reformatorn var som känt kritisk mot den fyrfaldiga bibelutläggningen (quadriga) och betonade framför allt Bibelns yttre bokstavliga grammatikaliska betydelse (sensus litteralis).

Han framhöll även att Skriften har en yttre klarhet (claritas externa) som kan läsas och förstås av vem som helst, medan den helige Ande måste ge den inre klarheten (claritas interna) .

Vid läsningen (lectio) stillar man sig inför Gud och hans ord: ”Bli stilla och besinna att jag är Gud” (Ps 46:11), läser långsamt och upprepar bibeltexten flera gånger – gärna med fokus på olika saker i texten. Meningen är att man skall bli bekant med texten och försöka komma underfund med vad den betyder. Under läsningen litar man på Anden uppenbarar ”Guds hemligheter” som människan inte själv kan förstå: ”Ty för oss har Gud uppenbarat det genom sin Ande ” (1 Kor 2:9-10)

Oratio

”För det första skall du veta, att den heliga Skrift är en bok, som gör alla andra böckers vishet till dårskap, därför att ingen av dessa har undervisat om det eviga livet såsom den heliga Skrift. Därför bör du genast förtvivla om din egen vishet och förståelse. Med hjälp av dessa uppnår du inget, utan med en sådan förmätenhet störtar du själv och andra ner från himlen (såsom det gick med Lucifer) ner i helvetets avgrund. Istället skall du böja knä i din kammare och med rätt ödmjukhet och allvar be till Gud, att han genom sin käre Son skulle ge dig sin helige Ande, som upplyser, leder och ger dig förstånd. Som du märker, så ber David i nämnda psalm om och om igen: ”Undervisa mig Herre, ge mig råd, led mig och visa mig” och med många liknande ord. Fastän han säkert mycket väl kände till Mose text och andra böcker samt även varje dag lyssnade till dem och läste dem, ville han ändå att Bibelns rätte Mästare skulle undervisa honom, så att han inte föll i sin egen förståelses fälla och blir sin egen Mästare.”

När reformatorn talar om oratio anknyter han till hur psalmisten i Psaltaren 119 ber Gud lära honom och hjälpa honom att rätt förstå Guds ord. Framför allt betyder oratio att be om Guds Andes hjälp med detta. Ingen människa förstår nämligen ett jota i Skriften om hon inte blir upplyst och vägledd av den helige Ande: ”Nullus homo unum iota scripturis videt, nisi qui spiritum Dei habet” (WA 18, 609:6-7)

Vi ber till Fadern genom Sonen att den helige Ande skall komma till oss och öppna Skriften för oss. Vi behöver be både innan vi närmar oss Guds ord, när vi läser det och efter att vi har läst det.

Bön inför Guds ord leder – när vi sedan mediterar – till en rätt förståelse av detsamma. Och när vi har hört och läst Guds ord

svarar vi med bön (Se Ps 119:172, 116:10 och 2 Kor 4:13).

En bön som inte håller sig nära Skriften blir snart innehållslös, fattig på tro och kärlek och riskerar att dö.

Meditatio

”För det andra skall du meditera (meditieren) , dvs. inte bara i ditt hjärta utan också på ett yttre sätt (äusserlich) driva (treiben) och frottera dig med (reiben) det muntliga talet och de skrivna orden i boken (buchstablische Wort im Buch), läsa och åter läsa med flitig uppmärksamhet och eftertanke (mit fleissigen Aufmerken und Nachdenken), vad den helige Ande avser med detta. Och akta dig för att tröttna eller tänka att det räcker med att du har läst en eller två gånger, hört och sagt att du fattar allt ända i grunden. På det sättet föds aldrig betydande teologer, utan de är som tidiga frukter som faller redan innan de ens hunnit bli halvmogna. Därför ser du i samma psalm, hur David alltid berömmer sig av att vilja tala, bedja, säga, sjunga, höra och läsa dag och natt och alltid, men inte om något annat än enbart Guds ord och bud. Ty Gud vill inte ge dig sin Ande utan det yttre ordet. Rätta dig efter detta. Han har nämligen inte förgäves befallt att vi på ett yttre sätt skall skriva, predika, läsa, lyssna, sjunga och tala, osv. ”

Det latinska ordet ”meditare”, som förekommer bl.a. i Ps 119:97,99,148 samt i Ps 1:2, översätts till svenska med ”begrunda” och ibland med ”läsa” och till finska med ”tutkia/tutkistella.” Ex: ”Vad jag älskar din lag. Jag begrundar (meditatio ) den dagen lång” (Ps 119:97)

Fastän Lectio Divina börjar med läsning, handlar det inte bara om att läsa, utan också om att lyssna till och meditera (meditatio) över Skriftens budskap som den helige Ande förmedlar. Det vi läser och lyssnar till behöver gå in genom öronen till hjärtat. Riktningen går från det yttre till det inre. I meditationen lyssnar vi i vårt inre till vad som sägs till oss på ett yttre sätt.

Timo Veijola (1947-2005) – professor i Gamla testamentets exegetik vid Helsingfors universitet – skrev år 2001 efter en djup depression en uppmärksam artikel i Teologisk Tidskrift – där han hävdar att det historiska akademiska studiet av Bibelns texter inte är tillräckligt därför att det kan inte öppna Bibelns andliga betydelse. I artikeln lyfter Veijola fram bland annat Luthers användning av Lectio Divina.

Meditation innebär för Luther inte att försjunka i sig själv eller sina egna tankar, eftersom det här momentet står i nära förbindelse med Bibelns yttre konkreta ord, som vi behöver läsa om och om igen, för att komma underfund med vad den helige Ande vill säga oss.

Luther betonar att meditationen sker på ett yttre sätt genom att läsa bibeltexten högt. Människan som mediterar lyssnar då inte till sig själv, utan till Bibelns ord. Här finns en polemisk udd mot de så kallade svärmarna på reformationens vänsterflygel som betonade det inre ordet på bekostnad av det yttre.

Bibliska förebilder i meditation är för reformatorn bland andra jungfru Maria, som ”tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det” (Luk 2:18). Att meditera (meditari) innebär att begrunda Guds ord. (Ps 145:5, 77:13 och 143:5) Efter att ha läst en text väntar man på att den helige Ande skall upplysa ens sinne för det som man har läst.

För Luther är meditationen viktig för teologistudiet, men även någonting för alla kristna. Meditationen är enligt Luther inte trappsteg genom vilka vi i egen kraft klättrar upp till Gud. Han har ju kommit ner till oss i sin Son. Snarare är det en väg som den kristne vandrar tillsammans med Kristus och under vandringen tar emot allt det goda han vill ge – framför allt sig själv.

När vi öppnar Skriften och där läser eller hör hur Kristus kommer till mänskorna eller hur någon förs till honom kan vi i vår tur erfara hur han genom evangeliet som vi läser eller lyssnar till kommer till oss eller hur vi förs till honom.

Evangelium är nämligen ett nådemedel (medium salutis/medium gratiae) genom vilket Gud handlar med oss. När vi låter Gud handla med oss genom sin Ande och sitt ord kommer Kristus till våra hjärtan och tar sin boning där.

Därför kan Luther kan tala om en sakramental meditation över evangeliet: orden åstadkommer det de avbildar och handlar om. Jesu ord är ”Ande och liv” (Joh 6:63) och evangeliet är ”en Guds kraft (dynamis) till frälsning för var och en som tror” (Rom 1:16). Medan lagen dödar är evangelium är ett andefyllt och befriande ord som ger liv (2 Kor 3:6).

Tentatio

”För det tredje har vi tentatio , Anfäktelsen (Anfechtung). Den är prövostenen, som lär dig inte bara att veta och förstå, utan även att erfara, hur rätt, hur sant, hur smakfullt, hur sött, hur älskvärt, hur mäktigt och hur tröstrikt Guds ord är, visheten över all vishet.

Därför ser du hur David i nämnda psalm ofta klagar över alla slags fiender, elaka furstar eller tyranner, falska andar som han måste tåla medan han mediterar, det vill säga: umgås med Gud (som sagt) på allt sätt. Ty så snart Guds ord släpps fritt i dig, kommer djävulen att hemsöka dig och göra dig till en rätt doktor och genom de anfäktelser han sänder lära dig att älska Guds ord. Ty jag har själv ganska mycket att tacka papisterna för därför att de genom djävulens raseri har krossat mig och fört mig in i fruktan och anfäktelser och gjort mig till en ganska god teolog, vilket jag inte skulle vara annars. Och vad de därmed har vunnit i mig, det unnar jag dem av hela mitt hjärta, nämligen seger och triumf, ty så vill de ha det. Se, där har du Davids regel: Ifall du nu väl studerar enligt detta exempel, så kommer du också att med honom sjunga och lovprisa i samma psalm: ”Din muns undervisning är bättre för mig än tusentals stycken guld och silver. (119:72).” Och: ”Dina bud gör mig visare än mina fiender, ty för evigt är de hos mig. Jag är klokare än alla mina lärare ty jag begrundar dina vittnesbörd. ” (119:98-99). Och jag kommer att erfara hur tomma och dåliga fädernas skrifter smakar. Du kommer också inte bara att förakta vedersakarnas skrifter, utan du kommer allt mindre att tycka om det du själv skriver och undervisar. När du har kommit så långt, så hav tröst, du håller på att bli en rätt teolog, som inte förmår undervisa enbart unga, ofullkomliga kristna, utan även framstående och fullkomliga, ty i Kristi kyrka finns alla slags kristna, unga, gamla, svaga, sjuka, friska, fräscha, dåliga, enkla, visa, osv… Låt oss söka vår egen ära och vara högmodiga där vi kan, men i denna bok tillhör äran Gud allena för det heter ju: ”Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd.” (1 Petr 5:5) Hans är äran i evighet. Amen.”

Det tredje momentet kallar Luther för anfäktelse (tentatio), som alltså ersätter kontemplationen i den benediktinska praxisen.

Luther översätter tentatio till tyska med Anfechtung. Veijola använder i sin artikel både finskans ahdistus och ahdinko. I artiklar på svenska används ord som anfäktelse, prövning, frestelse och lidande. Det verkar som om ordet har en vid betydelse och täcker både den yttre och inre nöd som en kristen drabbas av i umgänget med Guds ord i bön och meditation.

Den som mediterar och ber över Guds ord, får nämligen lida, anser reformatorn. Så snart Guds ord börjar upplysa människan börjar djävulen ansätta henne med både inre och yttre anfäktelser.

Martin Luthers hälsning till teologerna är dramatiskt: ”Teolog blir man inte genom att veta, läsa eller spekulera, utan genom att leva, till och med dö och utstå helvetets dom”. (WA 5, 163:28-29)

Men anfäktelsens välsignelse är stor eftersom den kristne med hjälp av den uppnår en erfarenhetsmässig och verklig kunskap om Gud, som man inte når fram till enbart genom att läsa och spekulera: ”Anfäktelsen…lär dig inte bara att veta och förstå, utan även att erfara…hur tröstrikt Guds ord är.” Anfäktelsen tvingar också människan att ty sig till Bibelns ord och hålla fast vid dess många löften.

Djävulens angrepp på den kristna är alltså kontraproduktivt och stärker den tro som han vill förstöra eftersom den driver den anfäktade att söka hjälp hos Gud i bön och meditation. Så medverkar djävulen enligt Luther till att fostra goda doktorer som söker hjälp och kraft hos Gud och i hans ord.

Gud använder nämligen anfäktelsen för att föra oss bort från våra egna förmågor till det som han ger oss i evangeliet och i sakramenten. I vår egen svaghet kan vi då få uppleva kraften i Guds ord. Paradoxalt nog ser vi Guds närvaro och nåd klarast i motgång och problem. ”Ty när jag är svag, då är jag stark” (2 Kor 12:10)

I anfäktelsen blir korsets teologi (theologia crucis) relevant – i motsats till ärans teologi (theologia gloriae). Gud är nära och med oss inte bara när solen lyser över livsvägen, utan också – och framför allt – när molnen hopar sig och det blir mörkt. Då är han oss allra närmast, liksom han var med sin Son även under dennes korslidande och död.

Anfäktelsen är alltså en del av den kristna människans liv och erfarenhet (Jfr Ps 119:71-72 och 2 Kor 4:8-15 och 11: 23-33). Men också trösten: ” Du låter min lampa brinna klart. Herren, min Gud, gör mitt mörker ljust…” (Ps 18:29)

Kristen meditation – svar på människors andliga sökande

Fastän Europa i snabb takt håller på att avkristnas och kyrkorna tappar mark, så finns det samtidigt ett stort andligt sökande som ofta riktar sig bland annat mot österländsk religiositet där meditationen har en viktig funktion. Där söker sig den vilsna nutidsmänniskan ro och harmoni för sin oroliga själ.

Men varför gå över ån efter vatten, när det finns en så rik källa att ösa ur på nära håll: Guds eget ord. Det är bara att gräva där vi står och sedan stilla vår törstande själ med livets vatten.

Här kan Lectio Divina hjälpa oss. Vi får flitigt läsa Guds ord och be att Herren skall ge oss sin Ande så att vi kan ta det till våra hjärtan.

I sin skrift Om en kristen människas frihet (1520) skriver Luther så fint om hur den kristne kan bli ett med Guds många och härliga löften:

”Men eftersom nu dessa Guds löften är heliga och sanna ord, rättfärdiga, fria, fridsamma och fulla av all slags godhet. Så följer därav, att den själ som i orubblig tro håller fast vid dem, blir så ett med dem, ja, så helt uppslukad av dem, att han inte endast får del av deras kraft, utan mättas och uppfylls av dem. Ty om blotta vidrörandet av Kristus helade, hur mycket mer skall då inte detta stilla vidrörande i anden, eller rättare, detta indrickande av ordet, göra själen delaktig av ordets alla egenskaper?”

I Lectio Divina i luthersk kontext söker vi alltså inte friden i vårt eget hjärta, utan i Guds yttre ord som kommer till oss utifrån genom den helige Andes upplysning i våra hjärtan. ”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.” (Ps 119:105)

Källor:

Braw, Christian: Mystikens arv hos Martin Luther. (1999)
Erikson, Leif: Lectio Divina – gudomlig läsning. I Årsbok för Borgå stift 2015, ss. 29-33. (2015)
Juntunen, Sammeli: Laki ja evankeliumi. I Johdatus luterilaiseen spiritualiteetin teologiaan (2008)
Luther, Martin: Kritische Gesamtausgabe. Weimar 1883-1973.
Luther, Martin: Lutherin esipuhe saksalaiskielisten teostensa julkaisuun v. 1539. I Valitut teokset II, ss. 3-7 (1959)
Luther, Martin: Weimarer Ausgabe Band 50. Schriften 1536/1539.
Luther, Martin: Om en kristen människas frihet (1529/ svensk översättning 1994)
Sjögren, Per Olof: Bönens väg (1985)
Svenska kyrkans bekännelseskrifter (1957)
Veijola, Timo: Raamattu kristillisen spiritualiteetin lähteenä. I Teologisk Tidskrift 1/2001, ss. 18-27 (2001)

Lätt bearbetad artikel som tidigare publicerats i Kristet Perspektiv 3/2016, s. 9-12